Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 3. Bårdaryd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om husets ära och anseende, om dess visthusbodar och
kreatur, om löst och fast. Hon hade icke någon
överdriven tilltro till karlarna, men ännu mindre till
kvinnorna. Egentligen hade hon endast tilltro till sig själv.
Ingen blir usling utan med egen hjälp, sa hon.
Gam-mal-Stina var strängt högkyrklig och klädde sig var
gång, hon skulle gå till kyrkan, som om hon skulle på
bröllop. Kyrktornet — sade hon till en gesäll som icke
gick till kyrkan en söndag — är ett finger, som pekar
mot himlen, men du hör väl Satan till och osar redan.
Hon var ursinnig på sekterister och ansåg dem vara
djävulens marskalkar. Gammal-Stina var stor som en
rotekarl, kraftig, nästan fyrkantig till gestalten, som
huggen ur en väldig ekstubbe. Hennes kroknäsa
passade icke till utseendet i övrigt. Hon lämnade sina
besked så som korpralen på Skedala hed. Det var
sannerligen ord och avsked med henne. Hon talade icke
så mycket med andra, när hon inte bet av någon, som
pratade dumheter. Så mycket mer talade hon med sig
själv och alltid högt, ibland så det hördes vitt och brett.
När förnämligare gäster kommo till gården, tog hon
mot dem i sin kyrkstass. Hon beskärmade sig över
mycket, men mest över tidens ondska, över hur litet
folk arbetade numera. Hon beskrev, hur mycket man
fick ligga i förr i världen, hur oförnöjda människor
nu för tiden voro, hur synden bredde sig och hur
sederna försämrades. Hon var litet tankspridd ibland.
En gång såg hon ett brudfölje färdas förbi. Den vägen
ska vi alla vandra, sa Gammal-Stina; hon tänkte på
likfärden.
Lill-Anna var tjugu år, yppig och ljus som en
veteåker. Håret var som smör och kinderna som röda
äpplen. Munnen log beständigt över de stora tänderna.
Famnen stod vidöppen mot hela världen, mot både
kristna och hedningar, både tvättade och otvättade.
Hon skrattade åt allt och skämtade med en hel del,
dock aldrig med Gammal-Stina. Hon sjöng, när hon
kom åt och visslade, när ingen hörde det. Hon var
sannerligen upplagd för skälmstycken och hade spelat
drängarna mer än ett spratt. Hon hade väl för länge
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
