Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 4. Gästgiverskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ni, era stackare, så skulle han åtminstone få maka åt
sig något i bänken, där han nu sitter ensam och breder
sig. Eller vad säger du, skräddare? sporde hon och
vände sig till Johan Petter Lundberg.
— Här är så många, och det är så blandat sällskap,
och en vill inte bli av med sin kundkrets, annars skulle
jag väl säga min mening, svarade skräddaren och
spelade enfaldig. Nu reste sig mjölnaren, Esaias Manasse
Nilsson, bred och tung i baken som en saltsäck. Han
var hållen för att sjunga ut ordentligt, och han
skrädde inte orden nu heller:
— Nog har hon rätt, gästgiverska, alltid, och vore
folk inte så fördömt rädda av sig, så skulle mycket
vara annorlunda. Anåda och anagga, om hon inte har
mer än rätt till och med! Bårdarydarn börjar få för
mycket foder bak i skrindan och för många fina
vänner. Han behöver klippas en smula, Bårdarydarn.
Han börjar umgås för mycket med prästen och
patronerna på slättbygden. Inte är han den, han en gång
var. Förr bjöd han på en sup och ett mål mat och en
pris snus och hälsade och tog i hand och kunde språka
med vem som helst, men nu tycks han va blind och
döv och styv i ryggen. Det värsta är att det inte finns
någon annan att sätta i hans ställe. Tirsholmarn ha vi
väl prövat och Gud bevare för slik en sjögalt! Vem
har du att föreslå, gästgiverska, eftersom du är så stor
i truten? Och Esaias Manasse, kallad Ljuse Mjölnarn
för sitt vita hårs skull, spände sitt enda öga i mor
Ingrid.
— Inte är det väl så ont om folk, som kan läsa och
skriva. Vad säger ni om Bassaråsarn?
— Nej, fy för den lede! Man ska väl inte sätta
bocken till trädgårdsmästare! ropade Flink och strök sin
spetsiga rävnos.
— Nå, så ha vi Högaltarn, tyckte gästgiverskan.
— Ingen dum karl! hördes Lasse i Timrilt, som
liknade en björkknuta med ett par sågbocksben, stela av
värk.
— Han kan väl duga till kyrkvärd, men inte duger
han att styra socknen, sa Tippakull och skelade än
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
