Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 5. Patron Överberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en nypa mjöl i vintras. De ville inte se mig dö rakt vid
deras näsa. Men snart orkar jag inte gå till grannens
en gång. Det står i bibeln, att Gud försörjer fåglarna
under himmelen och blomstren i markerna. Vet
Bårdarydarn, vad det betyder? Det lär allt betyda, att den,
som är i Vår herres ställe här nere, han ska se till, att
den fattige inte hungrar ihjäl, när han är så gammal
och svag, att han ingenting orkar. Det sa den gamla
skollärarn, som nu är död för länge sen.
— Ja, vi ska väl se till, vad som kan göras, Sara.
Den goda viljan finns väl, men det är inte lätt att få
kommunalnämnden med på några utgifter.
— Så får de väl brinna i helvetet då! För inte är
socknen så fattig, att den inte har till lite mjöl åt
Halta-Sara.
— Ja, vi ska se till vad som kan göras. Till dess
skall du få lite mjöl här hos fördrängen.
Halta-Sara tackade och neg, neg och tackade. Hon
var nöjd med litet. Hon hade svårt att krångla sig ut.
Bårdarydarn fick hjälpa henne ner för trappan. Han
ropade på Stava, hustrun, och gumman fick en påse
mjöl, som hon hängde över skuldran och försvann
bort åt skogen.
När Halta-Sara gått, kom en bonde, som köpt en ko
och blivit lurad. Han hade varit på Torups marknad.
Nu ville han ha råd, hur han skulle göra för att få
köpet att gå tillbaka. Bårdarydarn lovade att skriva till
fjärdingsman i Torup. Bonden gick.
Där kom Torpar-Fia — lik en gammal jakthund —
för att få dottern fri från skolan, ty hon behövde
arbeta.
— Men tösen ska något kunna, sa Bårdarydarn.
Fia såg högst förvånad ut, nästan förorättad.
— Kunna? Kunna? Hon kan! Gumman strök med
energi under varje ord, hon sade. Hon bet till med
käften, som en hund, som fångar flugor.
— Jaså, hon kan? Hur mycket kan hon?
— Är han så nyfiken av sig? Då får jag väl tala om,
att hon kan både stava och lägga ihop och skriva sitt
namn. Mer har jag aldrig kunnat, och det har gått bra.
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
