Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 5. Patron Överberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nej, jag är som ett utskitet äpplamos. Jag har
arbetat och slitit i all min dar, fött nio ungar till
världen, ja, kommunalordföranden vet, att en är gardist,
en är husar och en är vid flottan i Karlskrona. Det
är raska pojkar, som troget tjänar kungen, men den
yngste sitter på fästningen för slagsmål, den
stackaren. Där tjänar han kronan. Ja, det är ett elände
här i världen. Som sagt, jag har arbetat, och nu är jag
sjuttio år, och nu är krafterna slut. Och när krafterna
är slut, så är de slut. De rika åka, de fattiga gå, men
en utsliten torparkäring får krypa. Och så har jag min
tös därhemma, som är litet svag i huvudet, som
Bår-darydarn vet. Men där är inget ont i henne, och hon
har ju sett bra ut en gång och hade väl blivit gift, om
hon inte råkat ut för olyckan att bli svag i huvudet.
Den, som inte blir gift, blir fattig. Nu är hon lika
fattig som jag. Herre Gud, hon kunde setat rik nu, för
marsjösonen ville ju ha henne, men så la sig faren
emellan, för han såg ju, hur det var fatt. Kärlek är
som att lägga smör i vällingen, den syns alltid. Och
faren fick väl en annan gräbba åt pågen, för det gick
ju inte an, att en marsjöson skulle få en torpartös,
skall en veta.
— Jag känner till det där, Sara. Vad är det du vill
nu?
— Jag ville ju inte gärna be socknen om något, men
den som har låga dörrar får bocka sig. Litet mjöl och
socker är nu allt jag behöver. Vid att frysa och svälta
är den fattige van. Ris plockar jag i skogen, så
alldeles frysa ihjäl gör vi ju inte. Men att bara leva på,
vad en kan tigga ihop, går ju inte heller, när en är så
gammal, som vad jag är.
— Socknen är fattig, mycket fattig och skuldsatt.
Skatterna är stora. Du får se till att reda dig ett år till.
— Det är alltid lätt att bära sin nästas olycka,
tycker väl socknen. Jag är sjuttio år och några år till, jag
vet inte så noga, hur gammal jag är. Prästen säger,
att jag är åttio, men det är nog lite för mycket. När
man är så gammal, är det svårt både att räkna och
svälta. Jag hade varit död, om inte grannfolk gett mig
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
