Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 5. Patron Överberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, det var på den tiden han var en syndare och
en skräck för alla marknader, svarade Bårars-Pelle,
men nu är han, Gud vare tack och lov, på den rätta
vägen.
•— Jag har hört, att han tillhör de där villoandarna,
men jag tycker det vore bättre, att han vore en
syndare än en kättare. Men Satan får väl bruk för honom
också. Det var gammalpigan som talade.
— Dömen icke, så värden i icke dömda, hördes
dvärgen med den stora ändan, han Bårars-Pelle, med
en mild och saktmodig röst.
— Jo, det är just, vad jag gör det och därmed
jämnt! bet gammalpigan av. Hon tålde inga
motsägelser, och hon visste alltför väl, vad som ledde till
himmelriket och vad som förde till helvetet.
— Ha ni hört, att gästgiverskan är i farten igen?
sporde Agaton, och sökte föra in samtalet på ett annat
ämne, ty han var en fridsälskande man och tyckte icke
om hårda ord.
— Jo, jo! Jag kan tala om, att hon håller gillen och
rustar till härnadståg mot Bårdaryd, skrek Flink, och
berättade vad han hört och sett på gästgivargården.
— Ja, tyckte Mossa-Per, hon är allt ett hår av hin.
Det är inte många som rår på henne, och hade hon
varit karl, så hade hon väl rivit ner hela socknen. Jag
undrar, om hon inte lider av den där
högfärdsgalen-skapen, som far hennes var sjuk av på sin tid.
Dottern går i mors särk och sonen i fars skjorta, men
här är det tvärtom. Hon brås på sin far. Jag minns
som i går, när tiggar Sibelius en dag kom hem och
berättade, att Sig Folkeson kommer det att gå illa, för
han ville sätta sig i Vår herres ställe. Ja, sa far min,
större farkoster har seglat ikull än en svinaho, och
Folkeson gick det också ut för på slutet. Låt se, hur
det går med dottern hans.
— Ja, kan en tänka sig att folk kan bli så
förändrade, utropade Neta på Bolet. Vi är jämnåriga,
gästgiverskan och jag, och vi gick i skolan samtidigt, vi
läste för prästen samtidigt, och vi gifte oss samma år.
Herre Gud, en så liten mild och blid tös det var! Hon
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
