Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 5. Patron Överberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han enständigt. Till slut gick han med på att kalla sig
Anderson, om han ovillkorligen skulle byta.
— Är du döv? skrek kaptenen. Hör du inte, att du
skall finna på ett kort och ovanligt namn.
Anderson tyckte att kaptenen frågat, om han var
död.
— Död?
— Jaså, du vill heta död, skrattade kaptenen.
Låt gå för det, och så skrev han in namnet Dööd i
rullorna. Från den dagen fick Antonsson allmänt heta
Dödermannen. Ibland kallades han även Benranglet.
I sin ungdom hade Dödermannen varit en lustig fyr,
martialisk och tjusig. Han hade namn om sig att på
Skedala hed vara den farligaste rival officerarna hade
på dansbanorna och i marketenteriet. En gång när
han var hos en flicka och skulle gå hem och just tog
avsked, ropade hon:
— Dööd, vad du är skön, kom nästa natt igen!
Döden kom också. Efter den natten blev han rädd
och bad att få igen sitt gamla namn. Men kaptenen
svarade, att han skulle låta bli att gå till flickor, så var
det inget fel med namnet.
Numera var han gammal och grå, hade skriftat sig,
ångrat ungdomens synder och sökt Vår herres nåd.
Några hårtestar var allt, vad som var kvar av hans
krusiga hår, som en gång lockat så mången vacker
flicka, och av sitt övermod hade han kvar blott modet
att bekänna sina skulder. Hans näsa var krokig och
spetsig och droppade av snuva och snus. Han hade ett
par gråa mustascher, vilka han ännu sökte vårda och
hålla vid militär fason, men ibland slokade de ganska
betänkligt, framför allt den högra, som han snodde
ideligen, när han funderade över något och på senare
år betänkligt drog neråt hakan.
Döderman var mager och hålögd, men hade ännu
vita och friska tänder i behåll. När han någon gång
skrattade, liknade hans ansikte en dödskalle. Han
vandrade omkring i Småland, men besökte även då
och då de halländska skogssocknarna. Hans gestalt
var lutande, men han sökte strama upp sig. Döderman
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
