Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 7. Gud, världen och de oförklarade tingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fördjupar dig i ellevangelisternas böcker och glömmer
de stora profeterna. Har du icke en gång sagt — det
var, när de fängslade Guds talesmän och satte dem i
häktet i Skene gästgivargård — att den, som skall vara
Guds ryktare och bära himmelens agaris, han skall
icke låta sitt hjärta röras av de ondas böner. Jag
säger, att den, som skall hålla i Vår herres tuktorep,
han skall också veta, att domaren på den sista dagen
ropar honom och ger honom hans plats. Och han skall
kunna göra det, men Herranom skall han ge äran,
honom allena. Må han sedan utrota all högfärd ur våra
hjärtan, ty alla äro vi syndare ifrån Adam.
Och Prästa-Aron knackade med sin knutna hand i
bordet, hans ögon strålade som av eld, hans hela
ansikte sken, som om han vore färdig att nu tåga ut
såsom Vår herres rättare, hålla räfst och rättarting och
sedan tåga in i saligheten.
Nu lade sig Bårars-Pelle i samtalet. Han nådde blott
till bordskanten, så liten var han. Men hans röst var
som ett stort och tungt regn.
— Det viktigaste är nog som Sammel säger, att en
vaktar sig för högfärden. Högmod bär fall på sin rygg.
Ha vi inte sett, att alla de stolta och yverborna falla?
Självaste konung David, den gudsmannen, var nära
att komma på fall. Och en såg väl, hur Sig Folkeson
gick under. Ingen kan veta, vad det blir med andra,
som tro sig stora. Hur många påvar och kejsare och
konungar och krigsherrar har inte Herran slagit i
deras högmod och vältrat rakt ner i grisagropen? Och
sanna mina ord, det kan ske än. Gud är den han är,
och den han i evigheter varit. Hans tröskverk går
sakta, men säkert. Hans makt är obeskrivlig. Och
människan är den hon är, och den hon alltid varit.
Loden gå upp, och de gå ner, och livet växlar som
årstiderna. Den, som står må se till, att han icke faller.
Inte ens den, som kliver upp på det högsta berg, kan
skåda sitt öde.Ibland skiner solen och ibland kommer
slagregnet. Vår herre tar oss i nackskinnet och
doppar oss, när han tycker, att kammen sväller för
mycket. Det stundar en svår tid för väldigheterna och
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
