Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 7. Gud, världen och de oförklarade tingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förstarne, ty de har förtryckt folket för mycket och
pissat och skitit på det. Till en tid låter väl Vår herre
detta ske. Men rätt som det är, så ilsknar han till, och
det kommer som en ljungeld ut ur hans öga. Nu har
ondskan och högfärden regerat så länge, att — sanna
mina ord — det kan inte dröja lång tid, förrän han,
som är himmelens och jordens herre, antingen
släpper Satan lös att härja som en hungrig varg bland de
ogudaktiga människornas hopar, eller ock ger han
folket själv sitt ljus och sin kraft. Ty det är en väldig
makt, som bor i den allmänneliga, fattiga människan,
när hon får Guds ande över sig. Det finns ingen gräns
för hennes makt, om hon bara inte förhäver sig. Det
har hänt förr, att Gud låtit sin ande verka genom
människan till stora ting. Sanna mina ord, det
kommer en dag, då människoanden slår omkull allt detta
fåfängliga och skapar sig en ny värld. Du död, var är
din udd? Du helvete, var är din seger? Du konung,
var är din prakt? Du fogde, var är din makt? Men
först skall domen komma såsom den profeten
Hese-kiel säger: »Si detta var din syster Sodoms
missger-ning: högmod och alltings överflödighet, den hon och
hennes döttrar hade, men den fattigom gjorde de icke
hjälp. Utan voro stolta och gjorde styggelse inför mig.
Därföre haver jag bortkastat dem.»
— Det säges, att det är sörjt för att inga träd växa
upp i himmelen, grymtade Svarte Mjölnarn, men nog
få de växa bra högt ibland, och nog dröjer det, innan
Vår herre griper in. Han är alldeles för långmodig.
Ibland kan en bli rakt som förbannad och tycka, att
det är en ren skam till rättvisa däruppe också.
— Häda icke! avbröt Sammel och fäste sina ögon
på mjölnarn. Det är en styggelse. Vår herre vet, vad
han gör. Han vet tiden och låter ingen ställa sin
klocka. Dröjer han, så slår han så mycket hårdare, när
han slår. Hans vägar äro icke våra vägar. Sammel
fällde dessa ord med en viss skärpa i rösten.
— Jag menar inte, högg mjölnaren till, att Vår herre
tar hänsyn till personen. Men jag menar, att han
skulle slå till hårdare, när han slår, och att han skulle
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
