Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 8. Slagrutan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åttonde kapitlet
SLAGRUTAN
Kulla-Samrnel kom den bestämda dagen vandrande
landsvägen till Bårdaryd. Han var liten och kutryggig.
Eftersom han såg illa, kände han sig ibland före med
käppen. När han kom till gården, gick han först till
den uttorkade brunnen. Han gjorde en del
förfrågningar, hur det varit med vattentillgången förut. Han
skakade på huvudet och nickade ibland, som om han
förde ett tyst samtal med sig själv. Därefter gick han
runt husen. Han gjorde sin slagruta i ordning. Han
hade icke gått många steg, förrän slagrutans grenar
böjde sig mot marken, han fick upp en vattenåder
några steg bakom ladulängan.
— Här är vatten, sade den gamle.
Husets folk hade samlat sig för att bevittna
sökandet efter ådern. Bårdarydarn själv var dock icke
närvarande. Han satt och arbetade på sitt kontor.
Gammalpigan hyste stor misstro till Sammel och tittade
hela tiden snett på gubben. Han var ju sekterist, och
varje sekterist hörde Satan till, enligt Stina. Framför
allt var hon arg på vederdöparna.
Hon hade varit emot, att Sammel skulle komma.
Hon betraktade slagrutan som ett trolltyg och visste
dessutom, att Kulla-Sammel på sin gård i skogen höll
sig med allehanda konstiga ting, som icke kunde vara
annat än Satans påfund. Slutligen var Sammel
smålänning och gammalpigan hade av oförklarlig
anledning ett horn i sidan till smålänningar.
-— Hin onde är född smålänning, svarade hon en
gång prästen, som på husförhöret sporde henne, om
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
