Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 8. Slagrutan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—- Farväl! svarade Bårdarydarn och vände sig åter
mot pulpeten till sitt arbete. Han såg krum och böjd
ut även han.
När Sammel kom ut på gården, fick han se
drängarna skotta igen den nygrävda brunnen. Han tryckte
glasögonen närmare, som om han icke trodde sina
ögon.
— Vad gören I? ropade han och nästan sprang på
vacklande ben fram emot dem.
— Det är på husbondens befallning, svarade
fördrängen. Det är gahnansverk, det har jag sagt honom,
men han står icke att rubba.
Gubben stod där, vacklade och knäade.
Han vände om och gick med darrande steg tillbaka
till kontoret. Han steg in utan att knacka. Han gick
fram och lade en tolvskilling på pulpeten.
Bårdarydarn låtsades icke se honom. Ingen talade ett ord.
Sammel stod en stund tigande. Bårdarydarn vände sig
mot honom, som väntade han på en fråga. Men icke
ett ord hördes. De båda betraktade varandra länge.
Ryggarna blevo allt krummare. Efter denna tysta
tvekamp gick Sammel ut ur huset. Han slog in på stigen
till skogen. Han var mindre och krokigare, än när han
kom. Han nästan kröp framåt. Som en trädrot, som
gett sig ut att vandra, sådan syntes han.
När han hunnit till spången över bäcken, tog han
slagrutan ur fickan och kastade den i vattnet. Sedan
fortsatte han sin vandring. Rätt som det var, hörde
han steg vid sin sida. Han kände en hand stickas i sin.
Han förstod, att det var bårdarydspojken. De gjorde
följe ett stycke in i skogen. Ingen yttrade ett ord. När
gubben kom till skogsgläntan, märkte han, att han
åter var ensam.
Slut på första delen au
Bonden och hans son.
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
