Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 1. Korp-Olivia och hennes gäster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av marsjöfolket, eljest hade hon och barnen svultit
ihjäl. Den minste strök i alla fall med fram i februari.
Olivia tackade Gud, att han tagit ungen till sig.
Fram emot påska fick hon den äldsta tösen, Lisa
— femton år gammal — iväg till Slottsmöllans väveri,
där hon tjänade tre öre i timmen. Med tolv timmars
arbetsdag blev det trettiosex öre om dagen, och som
hon bodde hos en moster — en krukmakaränka på
Kärleken •—- för tio öre om dagen och skulle spara,
vad hon inte nödvändigtvis behövde, så sände hon
hem tre kronor i månaden till modern. På den hjälpen
skulle Olivia försörja sig och ungarna, vartill kommo
de ören, hon själv genom daglega kunde uppbringa
på gästgivargården.
Men vintertiden ger icke många arbetstillfällen.
Olivia fick vara glad, om hon kunde förtjäna fyrtio
öre i veckan, sno sig till några brödstycken och en sill
samt styrka sig med en sup, som gästgivarn då och
då bjöd på.
Olivia var likväl vid gott humör. Hon hoppades på
sommarn. Då skulle Karl ut som lilledräng och Karin
ut att tjäna piga. Karin var fjorton år, läste sig fram
i vår. Hur det skulle gå med småbarnen, som Karin
nu skötte om, hade hon icke närmare tänkt på.
— Huvudsaken är att inte tappa humöret, menade
Olivia och nickade åt sotarn. Är humöret slut, är allt
slut, och då sitter en i rävarompan, tilläde hon och
drog i näsan efter gammal vana.
Och sannerligen, det behövdes att Olivia hade ett
humör, som höll, ty den ena olyckan följde den andra.
Först räckte vintern ända in i april och höll alldeles
på att pina livet ur henne och ungarna. Sedan blev
det tvist om, huruvida hon hade rätt till stugan eller
icke. Gästgivarn rådde henne att begära hjälp av
socknen, men då vart hon nästan ursinnig.
—- Skulle jag tigga socknen om hjälp, kanske!
Tycker han det, kanske? Ser jag ut till det, kanske?
Tror gästgivarn inte, att det finns skam också hos en
torparkäring, kanske? Jo, så jäklar i min lilla låda,
det ska gästgivarn få se! Fattig är jag och eländig
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
