Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 2. Järnvägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
porna och ut på tunet för att hälsa Skedalarn, tänkte
han på det, som passerat där inne nyss. Vad hade han
egentligen för otalt med gästgiverskan? Varför hade
han skaffat sig denna nya fiende på halsen? Han
mindes gästgiverskan som Sig Folkessons Ingrid,
halvsystern till Marit. Han hade varit skolkamrat och
läskamrat med dem bägge. Han hade funnit behag i dem
båda. Hans hjärta hade mer fäst sig vid den mörka,
sorgsna Marit, flickan med de vemodiga dragen och
det oroliga blodet. Men han mindes också den ljusa
Ingrid, som var ett enda klingande skratt, en klar
rosig morgon, flickan som alltid såg så ljust på livet
och förnekade alla sorger. Hon blev Sven Brands
fästmö, mera lycklig än andra, avundad av alla. Hur
hade hon kunnat så förändras? Hade denna hårda,
hänsynslösa, spefulla gästgiverska, som svor och söp
i kapp med forkarlar och färdemän, verkligen en gång
varit denna marsjöflicka, om vilken det sades, att hon
var den fagraste i sju socknar? Nu liknade hon en
ragata. Nu kände han en inre fiendskap, som han
icke kunde förklara. Ja, fiendskap? Men längst inne
en annan känsla också: sorg, vemod. Hon hade varit
värd ett bättre öde. Ingen hade hennes starka vilja,
hennes lust att ensam härska och befalla. Men vad
hade hon icke sagt? Inför hela menigheten! Hon ville
tydligen ha strid, och hon skulle också få strid. Kunde
han klara Tirsholmarn, så skulle han väl kunna klara
detta fruntimmer, vars anseende just icke var över
hövan stort. Han var icke den, som kastat
stridshandsken. Men nu var den kastad; han skulle taga upp den.
Han var framme vid droskan, som stannat mitt på
gårdsplanen. Ur åkdonet steg med möda den gamle
riksdagsmannen, böjd, vitskäggig, gråvitt hår, ett
mellanting av skeppare och patriark. Han nickade glatt
igenkännande, när han fick syn på Bårdarydarn. Vid
dennes sida gick han upp mot värdshuset och in i
gillessalen, dit redan några storbönder från slätten,
några köpmän från staden, kronofogden, prosten,
länsmannen och en del andra voro församlade.
Men i krogsalen fortsatte gästgiverskan att mana
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
