Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 2. Järnvägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom, som talade mer än ord. Han skulle allt få dyrt
umgälla de ord, han fällt nyss i krogsalen.
— Hut går hem, men du skall få åka, din stormula
oxe! skrek hon i ilskan. Hon hyste en fiendskap mot
denne man, som hon icke kunde helt förklara orsaken
till. Hans far hade ju varit vän till hennes far. Han
hade icke gjort henne något för när. Och dock kände
hon en okuvlig lust att bekämpa honom. Antingen
slå honom sönder och samman eller–––-eller––-
Ja, varför hade han icke friat till henne, utan till
Marit? Han var dock en karl, en riktig karl! Hon
beundrade honom innerst inne. Varför hade icke han
en gång tagit henne ur Jans klor, tattaren, som ville
röva henne? Då hade det kanske sett annorlunda ut
för henne nu. Men ingen råder över sitt öde, och nu
gäller det att slåss. Han hade en gång tagit parti för
den där Tattar-Marit, som gett sig ut för att vara
hennes halvsyster och som sökt förleda hennes man,
såsom hon trodde. Men allt det där ligger ju så långt
borta. Skall då aldrig det gamla dö inom oss, det
framfarna glömmas? Varför, sporde hon sig själv, ger jag
mig egentligen ut i denna strid? Varför inte överlåta
åt männen att utkämpa den ensamma? Det finns ju
inga karlar nu för tiden, invände hon. Deras släkte
utslocknade, när min far steg i graven. Överallt ser
jag blott halvhet och vankelmod, obeslutsamhet,
lis-meri och sönmaktighet. Ingen vågar någonting. Ingen
kan försvara ens sitt eget. Ingen vågar sätta sig upp.
Ingen vågar bryta mot den allmänna meningen.
Ja, hon måste taga upp denna kamp, om hon också
skulle duka under i densamma. Vad hade hon att
förlora? Hade hon icke för längesedan genomskådat
livet? Hon hade en gång varit som en ljuv och oskyldig
ängens blomma. Nu var hon lik en tistel vid
vägkanten. Hon hade inga vänner mer, ingen tro mer. Hon
hade ingenting att vinna, men heller ingenting att
förlora. Hon kände blott en helvetes lust att slåss och
att slåss mot den mäktigaste och starkaste, mot den
ende, som var en karl.
När Bårdarydarn gick ut ur krogsalen, ned för
trap
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
