Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 3. Hos handelsmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Mer än femtio öre kan du inte få, Johannes, det
vet du.
— Det är dyra pengatider nu, det sa handlarn. Och
än dyrare blir det. Det sa han också. Sjuttifem öre
ska jag teminstenes ha. Jag har att tänka på mina
stackars barnabarn däruppe i det fattiga Mark.
De bägge gubbarna trätte länge och väl och till slut
blev räntan sjuttio öre. Nästa dag lånade
Svänga-Lasse på en månad ut de tio kronorna till
Attavara-drängen mot en ränta av en krona och tjugu öre.
Atta-varadrängen skulle till stan och handla, ty han skulle
gifta sig.
Men i handelsboden fortsatte samtalen, vandrande
från det ena spörsmålet till det andra, som elden
vandrar i mossen. Några kunder hade gått, men nya
kommo i stället. Nu hade man hunnit till den vita
ormen. Det divlades just om den saken, då Döderman
trädde in för att låna en krona av handlarn och köpa
för tio öre snus.
— Det vet en väl, mässade Flink, att den vita ormen
är ett yngel från den orm, Adam såg i paradisets
lustgård. Han är mer än tusen år gammal och lägger ägg
vart hundrade år. Kan en få tag i en sådan vit
ormunge, och tappar en blodet av ’en och dricker det, så
kan en se in i framtiden och vet, vad som händer och
sker. Men i den gamla ormen kan ingen människa få
tag. Han är lika stark som sju hästar och kan ledigt
välta ett hölass med fem drängar i.
— Jag har sett den vita ormen, intygade Döderman.
Det var i Håralta backar. Jag hade varit hos Per
Larsson i Håralta by och betalt räntan på ett lån. Jag
är noga med den saken. Jag gick utför backen. Då
hörde jag ett stort gny och brak i buskarna, och jag
tänkte: nu är älgfar ute och löper. Men som jag stod
där, så kom den vita ormen ut ur skogen. Jag var
rent färdig att svimla. Jag blev kall och våt i ett slag.
Han var tjock som en mjölkapigas arm och vit som
dödingsben. Han kröp i sakta mak över vägen och
buken gick i böljor. Han var så lång som mellan
altaret och vapenhuset i kyrkan. »När han var mitt på
264
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
