Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 4. Sonen och dottern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att förstå Guds prövningar och vinkar. Mor Stava
vände och skulle följa Stina, då hon hörde Lasse
komina med oxarna.
Ladugårdsdrängen var icke den, som försummade
merafton. Han åt fem mål om dagen, och det sjätte
fick han genom att hålla sig väl med lillpigan, som
alltid hade något att sticka åt honom, när han tittade
in i köket. Han och lillpigan hade ringförlovat sig på
sista Marsjö marknad och sleto nu för torpet i skogen,
dit de skulle flytta till nästa fardag.
— Lasse, du har väl inte sett den välsignade pågen?
ropade Stava. Han glömmer både äta och dricka för
de där böckernas skull, som han lånar hos prästen.
Mor Stava hade åter vänt sig om och slungade sin
oroliga fråga mot drängen, så snart hon såg oxarnas
horn sticka fram om hörnet.
— Hit! Ptro! Hit, hit! skrek drängen och drog i
vänstertömmen, ty stutarna ville in i kumminlandet.
Hit, era eländiga stutakräk, fortsatte drängen, vet ni
då ingen levandes hut, ska ni in i morans kryddgård,
era fä? Hit, hit! Seså, nåså.
Nu hade drängen fått syn på moran, höll in oxarna,
som kastade med huvudena, glodde och råmade.
— Inte har jag sett pågen, inte, men han ä nock
på rännet mä di rälia bökera, svarade drängen, och
så drev han åter på oxarna och fick dem in i kostallet.
Men mor Stava sprang till höluckan och ropade
upp mot rännet:
— Är du där, Stig?
Då hon icke heller nu fick svar, klev hon genom
luckan in i ladan, klättrade genom höet upp på
rännet. Där låg Stig rak lång på magen, längst bort
i höet, vid gavelluckan till rännet. Han låg med
boken i solstrimman från luckan, som var ställd på
glänt. Han höll båda händerna om huvudet, vilade
på armbågarna, sparkade då och då med benen i
luften. Han läste med mycken iver, och var så
upptagen av vad han läste, att han icke lade märke till,
att hans mor andfådd och röd som en pion i synen
kom klivande i höet.
276
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
