Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 4. Sonen och dottern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var han som död och begraven. Han glömde både
att arbeta och äta, gömde sig i skogen eller på logen,
på vinden eller på rännet. Han hade ingen ro förrän
han slukat boken. Sedan läste han den omigen och
skrev av på papperslappar vissa stycken. Klas Otto
läste på ett helt annat sätt. Han slök allt på en gång,
och ville ständigt ha nytt. Han behövde inte gömma
sig undan, när han läste. Hans far var synnerligen
belåten, att han satt med böckerna framför sig. Han
blott beklagade, att det inte var böcker, som rörde
räkning, skrivning, handel och jordbruk, uppfinningar
o. dyl. En gång, när han var i staden, gick han in i
en bokhandel och köpte med sig hem en del nya
böcker med praktiskt innehåll, som han allvarligt
anbefallde åt sonen. Klas Otto tog emot dem, ögnade
på dem och lät dem sedan försiktigt vandra till den
stora låren på prästvinden. Han hade icke den rätta
förståelsen för sin fars strävan och önskningar.
Bårdarydarn kom sent hem denna dag. Det var
mörkt, när han kom. Han hade varit nere i kyrkbyn,
och sedan hade han varit inne hos prästen. Han satt
i sin fjädervagn och lät hästen gå som den ville.
Han tänkte på mångahanda. Han hade på
decemberstämman i fjol blivit slagen av gästgiverskans
parti. Marsgårdsbonden, handlaren Brand, satt nu
som kommunalordförande. I början hade det känts,
som om han aldrig skulle kunna resa sig mera efter
det slaget. Han tänkte nog på otacksamheten hos
många av dem, han hjälpt, på otacksamheten från
socknens sida, som han dock ägnat sitt livs bästa
krafter och ryckt upp ur dess lägervall. Men otack
är världens lön, och den som väntar tack är en
får-skalle. Själve Carl Ifvarsson hade en gång skrivit till
honom, att tacksamheten är en kvinna, som hastigt
åldras och snart dör. Han funderade väl ock över, att
marsgårdsbonden ställt sig som han gjort, och att
gästgiverskan hade blivit honom en fiende. Men snart
blev det för honom ett övervunnet grubbel. Man skall
icke fästa sig så mycket vid denna världens människor
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
