Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 4. Sonen och dottern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppe. Modern gick fram och strök dottern över håret,
ömt och försiktigt, som man stryker en liten blind
kattunge, man håller i handen.
— Mor, sade Maria, och hennes ögon blevo stora
och hårdglänsande.
— Ja, min tös.
— I dag, mor, har jag förlovat mig med Stig på
Bårdaryd.
Marias röst lät stark och fast som klang från stål.
Hon hade fattat sitt beslut, och hon hörde till dem,
som när striden är kämpad till slut, går rakt på
målet utan att se sig om eller åt sidorna, utan att
famla. Hos andra människor, som för andra synas
veka och sen länge själva icke trott på sin egen kraft,
bor ofta en vilja av järn, när de kommit till
klarhet. De vilja liksom taga igen det förlorade, de ha
liksom förmått omforma själva svagheten till styrka,
förvandlat själva tvivlet till tro. Ofta finner man
denna fasta vilja hos unga kvinnor och icke sällan
hos dem, som se ett starkt motstånd framför sig, som
möta hinder, som te sig oövervinnerliga. Dessa hinder
fördubbla kraften, skänka åt den mänskliga styrkan
ett nästan gigantiskt mått.
Hos gästgiverskan rördes icke en muskel. Hon
fattade genast innebörden i dotterns tal. Hon
förstod på en gång vad som skett. Hon tvivlade icke,
att hon hört rätt. Hon hade fått så många slag av
detta meningslösa liv, av detta outgrundliga öde,
som härskar över människorna och leker med dem
som katten med råttorna, att hon var beredd på allt.
Men detta hade hon dock inte väntat. Hon blev stel,
vitnade i synen, ögonen blevo onaturligt stora. Hon
liknade en bildstod, ett lik. Det hördes ett gurglande,
som kunde varit ett skratt, men också en undertryckt
gråt eller en ed, som icke hade kraft att bryta sig väg.
Mekaniskt fortsatte hon att stryka dotterns hår. Nu
skrattade hon. Skrattet blev allt högre och gällare.
Hon kunde icke undertrycka det.
— Skratta inte mor, det är sant! Och jag går med
honom till avgrunden, om det gäller. Varken du eller
295
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
