Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 5. Den stora segern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femte kapitlet
DEN STORA SEGERN
En dag hördes icke Gamlan löpa på löftet på
Bårda-ryd. Hennes spöklika steg hade tystnat. Råttorna
kilade ensamma så mycket raskare och ostördare. Det
förvånade både gammalpigan och lillpigan, att de
ingenting hörde, men de hade icke lust att gå upp och
se efter. När det led mot middag och alltjämt intet
hördes, skickade de efter Dansk. När fördrängen kom
upp på vinden och i den lilla kammaren, låg gumman
i sängen och stirrade på honom med vidöppna ögon.
Hon nickade åt honom. Åtminstone tyckte Dansk så,
men det var svårt att se, om hon nickade, ty hon
darrade alltid på huvudet. Nu låg hon i sängen med
händerna knäppta på bröstet. Hon mumlade något,
och när Dansk kom närmare, hörde han, att hon
just bad den bön, hon alla dagar läste både morgon
och afton, »Gud, som haver barnen kär». Hon läste
den lilla versen då och då, ty hon glömde ofta bort,
att hon nyss läst den och drog den på nytt. Dansk
tyckte, att hon såg ut som ett skrumpet och
hoptorkat pergament eller som en liten docka, en
trädocka från Mar sjö marknad. Dansk tänkte: glömmer
han, som räknar åren, så glömmer icke han, som gör
rynkorna. Och dock hade gumman varit ett vackert,
stort och kraftigt fruntimmer i sina dar.
Dansk gick och ställde, medan hon bad sin bön.
Han ville inte avbryta henne. Sedan trädde han
fram och sporde, hur hon mådde. Hon nickade. Hon
såg gott på honom. Skulle hon icke äta? sporde han.
Hon skakade på huvudet. Han förstod, att det
bör
299
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
