Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 5. Den stora segern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det där känner jag till, det är mycket bra, men
det är inte där skon klämmer! Äran, som lockar,
högmodet, som frestar och leder till fall, där,
härads-domare, där ha vi ägget. Här ha vi korsvägen, här
gäller det att välja? Vad menar ni om det?
Tydligen var hon sinnesrubbad, grubblande över
sitt högmod.
— Om man ger Gud äran, så ger han en del
tillbaka. Vår herre är icke snål...
— Seså, för tusan, nog vet häradsdomarn, att
mången fattig sate gett Vår herre både äran och mer
till och ändå ingen ränta fått...
— Jag tror inte det! Men har det skett och sker
det, så har det sin mening; allt har sin mening. Och
vad högmodet angår, så är väl ingen fri från den
synden. Jag skall villigt medge, att vi litet var går med
den synden. Det är den synd, som är lättast att bära,
men svårast att få utplånad.
— Jag skulle väl tro det.
—- Det kan vara högmod att gå klädd i
forkarls-kappa, när man kommer åkande i droska.
— Prata inte lort nu, häradsdomare! Det här är
allvarliga ting. Jag skall säga rent ut, vad jag tänker.
Jag är inte rädd för det. Människor har jag aldrig
fruktat. Döden inte heller. Jag tycker om både äran
och högmodet, häradsdomare, det är inte därför jag
frågar. Äran är den enda belöning livet har, och
högmodet den enda dygd, som är värd namnet. Det är
därför jag slagits med Bårdaryd, ty där var äran och
högmodet. Jag ville ha bådadera. Kunde jag slå
Bråda-ryd, så skulle ingen vara förmer i denna bygd.
— Såå? Alltför stor heder, mor Ingrid.
—■ Min far var äresjuk och högmodig. Men på sitt
sätt. Så fick han för sig, att detta var synd. Han
trodde, att han kommit på kant med Vår herre och
gick åt i den striden. Jag tänkte i många år: Bäst
att inte slåss, bäst att inte komma på kant med Vår
herre, bäst att inte bry sig om äran och hålla sig
ödmjuk. Men vad lön får den som sätter sig nere
vid dörren, får den ödmjuke? Han piskas med
ox
305
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
