Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 6. Svarte mjölnarns tal och dödgrävarns skål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Så blir det väl till att hämta gästgivarn, tyckte
Karl Persson. Men Timriltarn stötte honom i sidan
och pekade bort mot ett fönster. Där stod den tjocke
gästgivarn och skrattade åt spektaklet på gården, så
buken hoppade och tårarna trillade utefter kinderna.
Näst att spela tolva och dricka gökar visste gästgivarn
icke något så uppfriskande som att åse ett segslitet
slagsmål. Efteråt trakterade han alltid både segrare
och besegrade med öl, bröd och stekt fläsk. Då kunde
det också hända, att han sade några ord om det
svenska vikingalynnet och det halländska bärsärkablodet,
som färgat så många slagfält och kunde behöva att,
som han uttryckte sig, stimulgeras då och då, så att
det inte frös fast i ådrorna.
Mitt under slagsmålet kom en lång, mager, blek
man långsamt gående mellan hoparna. Han kom från
landsvägen. Larmet och flockarna hade väckt hans
nyfikenhet och ryckt honom upp ur grubblerier och
funderingar. Han kom allt närmare den ring, som de
djärvaste och nyfiknaste slagit kring dem, som
brottades i gruset och sörjan vid stallknuten. Han stod ett
ögonblick och betraktade alla dessa, liksom han själv,
slitna och fattiga drängar och gesäller, dessa krokiga
gubbar, värkbrutna och lemmalytta. En sky av
sorgmängd harm och vrede drog över hans bleka ansikte.
De svarta, fanatiska ögonen sprutade gnistor.
Plötsligt kastade han de närmast stående åt sidan, och med
en jättes styrka banade han sig väg fram till
slagskämparna. Han rev dem från varandra och kastade
dem som stickor åt olika håll.
— Svarte Mjölnaren! Svarte Mjölnaren! lopp det
genom flockarna och klungorna.
Det hade blivit tyst runt omkring. Alla gapade på
den mörke jätten med det bleka, magra ansiktet. En
och annan skrattade sakta. Ingen tordes skratta högt.
Andra svuro, men dämpat och försiktigt, över ett
förstört nöje. Somliga sågo nyfikna ut. Gästgivarn hade
blivit dyster.
-—■ Jag har hört, att han arbetar i stan sista tiden,
viskade Timriltarn till en lidhultsbonde.
317
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
