Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 6. Svarte mjölnarns tal och dödgrävarns skål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Du kan ju låna av mig.
Stig gick fram, räckte handen, bugade sig och
tackade. Det var, som om han tackat en främmande
man. Och dock var det ju i verkligheten hans far.
Den man, som i sjutton år varit hans far.
När han kom till dörren, bockade han sig igen.
Det hade han icke brukat förr. Han hade alltid nickat
och sagt: Farväl far! eller också: Tack, far! Varför
bugade han nu som en gäst hos en främling?
Det blev höst och med hösten kom mörker och
regn över byarna, värken kom i kroppen och döden
över landsvägen. Sommar och vinter är det liv i
skogarna. Om sommaren skiner solen och sjunga
fåglarna. Människan är glad. Om sommaren är
bonden viss, att allt går väl. Då hoppas han, då tror
han. Och om vintern grunnar han och räknar han.
Då har också skogen sin sång. Då gå yxorna och
knarra medarna. Men om hösten är bonden tungsint,
trött och vresig. Himmelen är grå, skogen är grå och
sinnet är grått.
Det var en osedvanligt kall och regnig höst som
kom. Potatisen antingen ruttnade eller frös. Korna
måste tas in en månad tidigare än vanligt och tära
på hö och halm. Vinterfodret åts upp i förväg. Ingen
glädje i gårdarna. Hönsen upphörde att värpa.
Bönderna gingo och plöjde, tunga och trötta. Somliga hade
häst, andra hade stutar. De fattigaste plöjde med sina
kor. Somliga med den enda ko de hade. Torpare och
backstusittare gingo och tröskade hos bönderna eller
späntade stickor eller höggo ved eller lagade
stenmurarna.
—- En får dras med regnet och kylan och tacka
Gud, att sommarn varit god, muttrade Agaton och
sökte få eld i den sura torven. All rök slog in denna
höst, och hos Agaton runno ögonen dag och natt.
Karolina svor över gubben, att det var hans fel, att
torven var sur, och Agaton tog undergivet synden och
bördan på sig. Flink strök med den hösten.
Mossa-Pelle blev ännu stelare och krokigare av värken. Oden-
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
