Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 3. Torget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tredje kapitlet
TORGET
Stuart hade ännu ett ärende att uträtta för Gordon
och styrde sina steg nedåt staden. Han gick så lätt,
som om han varit tjugu år. Våren gör stegen lätta och
sinnet ungt. Och Vävar-Elsas morska tilltag att riva
sönder tian, som Gordon sänt för att slippa be om
ursäkt, hade tilltalat honom. Stuart höll styvt på Gordon.
Maken till duktig karl kände han inte. Men än mer
höll han på ett käckt humör och på en handling, om
än aldrig så ringa, som tydde på ett stolt sinne. Han
tyckte Kleins tös varit storslagen helt enkelt.
— Hon bar sig fastmer dumt åt. Föräldrarna
behövde mer än väl tian, stackars satar. Det hade varit
en förbrytelse att kasta bort en sedel, som det tog en
halv vecka för Klein att träla in under tolv timmars
dagligt knog, svettigt, dammigt, jolmigt knog vid
helvetiskt slamrande maskiner. Vad kan inte en
vävarfamilj få för en tia! Och den tian hade tösen velat
slänga bort. Stryk skulle hon haft!
Så viskade en röst i Stuarts öra, en röst från den
stora, kloka, fega världen. En annan röst kom från
den fågel, som nyss sjöng i urmakarns lind, men nu
satt i hans eget hjärta och fyllde det med en hel
orkester till Vävar-Elsas lov. Hon ensam, så barn hon
var, hade känt, att Gordons slant var ett försök att
komma undan en ursäkt åt fadern, var en
samvets-peng, som det var ovärdigt taga emot, hur välkommen
den än var, en nådegåva i stället för en rätt. Han,
gammalliberalen, hade alltid sagt till Gordon:
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
