Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 3. Torget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tigheter, skeppare själv sen gubben en natt blev borta
på havet.
-— Se, han gick ut vid ebben, å se dä slår aldri fel,
att då sker en olycka, brukade skeppar Anna-Lisa
Sunnanväder säga, när samtalet kom in på gubben
hennes och hur han kom bort.
Närmast änkan Sunnanväder stod Sara Tordenmast,
fiskarhustru. Gubben hennes låg sjuk i värk, kunde
knappt röra sig i sängen därhemma, så jämmerligt
däran var han. Sara var en liten klipsk käring med
små pigga råttögon, en näsa, som liknade en skrovlig
jordnöt, ett hår, som flög åt alla håll, stripigt och
grått, en haka som sköt fram som en plogbill, skarp
och vass. Liksom Sunnanväder var hon rynkig och
skrynklig i ansiktet som en torkad kohud. Bitna och
barkade av oväder och saltvatten voro båda, men Sara
hade icke samma goda rykte som Anna-Lisa. Sara var
känd som en illmarig räv, höll en sjömanskrog av
tvivelaktig natur, Sista Styvern, dit hon också påstods
narra in flickor. En gång höll det på att bli öppet krig
mellan Sara och de andra fiskargummorna. Det hade
varit slagsmål på Saras krog en kväll, en finne hade
stuckit en tysk med en kniv, Fagerflod hade kommit
dit med två konstaplar, och av förhören hade
framgått, att sjömännen råkat i slagsmål om en flicka, som
höll till hos Sara. Då tog det eld i Sunnanväder,
gumman Helton och de andra.
— Håller du horhus å kopplar du, ditt ärans svin,
så kom inte hit te ärbart folk! Har du så sjunkit te
botten i helvetets dy, så stanna där, ditt rånockstroll
å förpesta inte Guds klara dag å torget med din lea
uppsyn, hade Sunnanvädret skrikit åt henne. Men Sara
hade gripits av ett sådant ursinne, öst ur sig en massa
grova ord och beskyllningar mot de andra och hotat
kittla dem mellan revbenen, att de måst kalla på
Fagerflod, som med möda lyckades återställa friden. Det
hade inte lyckats förr, än han släpat den skällande
käringen halvvägs till finkan. Då föll hon till föga.
— Snälla, goa Fagerflod, inte mente ja nåt illa,
släpp en fatti stackars fiskarkäring, som sliter å
slä
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
