Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 12. Mjölnarns krigsråd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nocken sällskapade en tid, men nu var det slut. Hon
hade ingen ro.
Pelle hade inte utfört något hjältedat och icke fått
någon kyss. Men han hade troget tjänat henne. Han
hade följt henne hem om kvällarna från
fackföreningsmötena. Han kom ibland hem och språkade
bort en kväll med hennes far, som nu mest låg sjuk,
hostade och spottade blod och, när plågorna ansatte
honom, begärde brännvin, förbannande den dag han
gick in i logen. Hon var spelande glad och het ibland,
men rätt som det var blev hon dyster, rasande till
och med, körde iväg honom. Sa, att hon ville vara
i fred.
Han hade efter ett dylikt lynnesutbrott beslutat att
icke bry sig om henne, men som hon nyss trädde
genom porten med solens aftonglans i hårsvallet, hade
hjärtat börjat klappa, och hans ögon hade icke
kunnat lämna henne. Hon hade jagat bort honom som en
hund, tyckte han. Hon hade förstört kvällen för
honom. Hon var en fördömd markatta. Han skulle aldrig
se åt henne mer. Aldrig. Det klack till i bröstet. Ja,
vad var hon egentligen för en flicka? Nej, han skulle
driva ut henne ur föreningen, ur logen. Hon gick
bara och förstörde pojkarna. De gjorde ingenting,
bara gapade på henne, bara talade om henne. Han
slog näven i knäet och svalde en tår, salt av ilska,
harm och förödmjukelse.
Smeden tyckte, att det började bli kvavt och skumt
i ladan och föreslog, att man skulle flytta ut i
gröngräset. Där ute på ängen stod den stolta strandliljan,
som lyser för de skeppsbrutna om natten och därför
icke kan brytas utan att en olycka drabbar den
dåraktige. Ner mot Silverkrons vajade strandhavren och
mellan den glödde som små eldgnistor, fallna från
Silverkrons skorsten, strandsedum eller havsknoppen.
En mild augustivind krusade den stora runda
havsviken, som sköt in mellan flodmynningen och åsen.
Det kvällades, solen stod som en lusteld över
strand-stualet i väster. Och ännu längre ut summo
fiskarbåtarnas segel som stora änder på havet.
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
