Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 12. Mjölnarns krigsråd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kom blev han nu på sistone tyst, fumlig, det snörde
hop om halsen. På sista tiden hade hon varit tvär och
avvisande mot honom. Han var förbannad både på
sig och tösen. Alla möjliga tankar och känslor
strömmade in på honom. Där satt han nu och tjurade. Han
undrade, om det var sant vad som sades om
Vävar-Elsa av käringen Suhr, som sprang i var stuga och
berättade, att Elsa låg med Kalle Oxblåsa i snåren
på Galgberget, att hon sprang och slog för Stuart,
basen på Slottskvarnen, att hon var ett liderligt
stycke. Att det där om Oxblåsan var lögn, det begrep
han, ty denne hade vägrat gå in i murarnas
fackförening, och som socialist skulle Elsa säkert icke vilja
ha något med en sådan stackare och egoist att göra.
Pelle visste nog, att Kalle uppvaktade vävarflickan,
och att hon sällskapat med honom för något år sedan,
då han gått in i logen. Men nu var han ute ur logen
igen. Att Elsa hade en hel svärm av tillbedjare och
friare visste han. Hon var ju den vackraste flickan
på Norr. En ingeniör hade sökt vänslas med henne,
och när en ingeniör kommer till en fabriksflicka och
vill ha sällskap, så skall hon vara vacker. Han hade
också hört sägas, att Elsa var högfärdig. Hon hade
haft stora framgångar i logen, stritt som en
lejonunge, aldrig vilat. På sistone hade hon börjat
deklamera och spela med i logens tablåer. Hon hade fått
mycket applåder. Hon var nog på väg att bli
högfärdig. Pelle hade gått över till Elsas loge
Morgonstjärnan, bara för hennes skull, från logen Havets
Drottning. Många pojkar hade förresten gått in i logen för
hennes skull. Men hon var stram mot alla. Hon gick
i egna funderingar, och ingen visste var man hade
henne. Det sades att hon, när en pojke hade gjort
någon hjältedat, tog honom om halsen och kysste
till mitt på munnen. Så hade hon i våras gjort
med Rånocken, då han gett sig ut att rädda
besättningen på den brinnande briggen Kong Salomo; han
hade, när han kom till logen på kvällen, fått en kyss
i förstugan. Rånocken hade blivit kär upp över
öronen, men så hade hon inte menat det. Hon och Rå-
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
