Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 12. Mjölnarns krigsråd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gordon, så ska ja va rustad som te å slåss mä fan
själv.
Ingen kunde neka, att Smen hade rätt till en god
del. De vankelmodiga tittade på Svarte Mjölnarn och
Vävar-Elsa. De väntade det förlösande ordet från
någon av dem.
Vävar-Elsa reste sig. Skymningen började falla och
gav åt hennes figur en förstorad kontur. Att hon var
ensam kvinna bland tolv män, en ung flicka bland
en hel hop karlar, bekom henne intet. Hon kände sig
som en kämpe bland kämpar. Hon var som en av
dessa andra, som arbetade och slogos för sin klass’
frigörelse, blott ännu säkrare på sig och sin sak, blott
mer brinnande än de. Kanske kände hon sig som en
av gångna tiders unga kvinnor, som togo
soldatdräkten på och drogo i fält, helt behärskade av det mål
striden gällde. Hon var den enda av sitt kön, som
tillhörde den socialistiska klubben. Hon brydde sig
icke om, att hon var ensam, hon kunde ej sitta
hemma och låta pojkarna och karlarna slåss och sträva
för friheten, för socialismen, när hon själv brann.
Hon kände en så stark inre visshet, att just hon hade
ett verk att utföra, att hon aldrig tvekade ett
ögonblick om var hennes plats var. Till en början hade
en och annan av karlarna sett en smula överlägset på
henne, sagt en och annan lustighet om henne i
diskussionerna, men dels hade »Danjelsens» ord »du
skall bli socialist, min flicka», dels hade det allvar
och den iver varmed hon hängav sig åt rörelsen och
den klokhet, att inte säga slughet, hon ofta visade
prov på, ingett dem respekt och beundran. Då hon
märkte, att några år mer på nacken ingav större
förtroende, lät hon dem leva i den tron, att hon var
äldre än hon var. De flesta trodde, att hon var över
de tjugo. Hon hade en klar, något mörk röst, snarast
en gosseröst.
— Stryk eller seger beror på oss själva. Vill vi
inte ta stryk, så blir dä inte stryk. Men tror vi själva,
att vi ingenting duer till, så duer vi ingenting till. Ja
ä beredd att ensam ta upp striden mot Gordon på
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
