Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 1. Den förlorade sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Första kapitlet
DEN FÖRLORADE SONEN
När socialisternas krigsråd på Judekistans åker
omsider upplösts och rebellerna vandrade hemåt, låg
sensommarnatten mörk över nejden och staden. En
liten månskära blänkte till då och då mellan skyarna.
Den smala snårskogen sov och åkrarna sovo
desslikes. En ångande doft av skuren säd, av honung och
lövkojor fördes av en vindpust över Judekistan ned
mot ån till de sovande fartygen på redden, där
sjömannen vilade på däck i den ljumma sommarnatten.
Nästa vind förde den starka lukten av pors, de
havande kvinnornas ört, och sedan kom från
skogsdungarna österut lukten av kåda och terpentin.
Funken — lik en knotig, formad gren — låg och
sov i sin vrå med positivet under huvudet,
drömmande om en klunk ur Bagarns lommaflaska. Den
smakade så skönt och gott, men ur flaskan steg
sedan en liten sate, som växte och blev en stor djävul
med horn och bockfötter och en svans, som satt lös
och som han piskade Funken med, så att han aldrig
fått så mycket stryk. Han skrek till Bagarn att stoppa
fan ned i flaskan igen, men Bagarn bara flinade och
hetsade den lede Satan att piska på bättre. Och fanen
piskade, så svetten rann, och svetten var röd som
blod. Funken sökte komma undan sin bödel, men hur
han sprang, kom han ingen vart. Och rätt som det
var, hade Satan tio djävlar till, som piskade honom,
och de skreko och gastade, att de skulle piska synden
ur kroppen på honom. Han sökte skrika på hjälp,
men han kunde icke skrika, bara gapa, icke få luft.
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
