Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 1. Den förlorade sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
artisterna, rakt ingenting annat. Det enda, som
existerade var ett litet ting, som hette Isig.
— Ja, dä va allt fan så kallt dä där, Blomén, dä
får vi allt värma opp med en sjutumssup, hade
Johan Jude sagt.
—■ Hör du Jude, hade Greven svarat, eftersom du
inte existerar, så kan du inte ta en sup, din jäkel,
du ä en inbillning bara, ditt dragvägslejon!
Men Puken hade blivit så övertygad av Bloméns
bevisföring, att han från den dagen endast trodde sig
vara en inbillning. Ja Puken, den gamle
lumpsamlaren, gick en kväll ner till sitt hotell i Sävenborgs
kalkugn, stängde spjället för att pröva om hans
inbillade tillvaro kunde dö. Och på morgonen hade de
hittat Puken förvandlad till kalk.
Svarte Mjölnarn sov icke. Han hade glömt sig kvar
på ordförandestenen. Rörelsen hade förlorat en kämpe
och han själv nästan en son. Han hade sagt, att Pelle
skulle glömmas, men han kunde icke få pojken ur
tankarna. Han hade varit med som liten ottepåg,
Pelle, i de stora Örkenskogarna kring
Simlångasjö-arna och Femsjöarna, där helgelianerna och
Kulla-Sammel bott. Ack, om den gamle Sammel levat, han
ensam skulle kunnat trösta nu i denna svåra stund,
då Mjölnarn och rörelsen kanske skulle förlora sina
båda bästa. Mjölnarns hjärta var tungt, ville nästan
icke slå. Pelle, som han tänkt sig som den, som skulle
gå med i spetsen, då Israels barn efter
ökenvandringen tågade in i det förlovade landet, som skulle
bära ett av de röda standaren, dessa heliga dukar,
där proletariatets blod glödde liksom Kristi blod,
timmermannens blod, en gång glödde på korset, när han,
rebellen, spikades av de rika och mäktiga mellan
rövarna. Och Vävar-Elsa! Denna märkliga flicka, som
hade sådana andens gåvor, att hon fick alla med sig,
som hade denna besynnerliga visshet, att hon skulle
besegra själva Gordon. Skulle de nu mista henne
också? Skulle det kanske dröja åratal ännu, innan
frihetens sol gick upp, innan proletariatets stora seger
var tillkämpad och frälsningen vunnen? Men hade
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
