Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 2. Spinnpojkarnas strejk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att komma över och slösa bort de tusen sparade eller
förvärvade slantarna, skillingarna som miljonerna?
Gordon trummade en stund på pulpeten. Han
funderade. Slutligen lyfte han den bistert rynkade pannan.
— Nej, vid Gud, Gordon är inte av den ullen!
Reste sig och gick.
Redan för ett par år sedan, då de socialistiska
fackföreningarna på allvar började slå rot i staden inom
hantverkerierna, säsongyrkena och de mindre
industrierna, hade Gordon kallat samman sina arbetare
och sagt dem:
— Jag, I. W. Gordon, kommer icke att tolerera
några fackföreningar. Jag tvingar ingen att stanna
hos mig, en var har frihet att gå, när han vill. Men
liksom jag måste ni alla göra ett val. Vi kan skiljas
som vänner och ge varandra ett ärligt handslag. Men
i mina fabriker är jag herre och ingen annan. Det är
riktigt, att jag är rik. Men jag spelar inte bort mina
pengar i Monte Carlo eller super upp dem. Jag bygger
nya fabriker till mina barn och era barn. Det är också
riktigt, att ni är fattiga och att många ha det svårt.
Men alla kan inte vara rika. Då skulle ingenting
fabriceras, all utveckling skulle stoppas. Alla skulle bli
fattiga, även jag. De flesta, som nu lever, skulle dö
av svält, resten skulle bli fattiga bönder och
back-stugusittare, herdar, kogubbar och tiggare. Hela vårt
land skulle åka mer än hundra år tillbaka. Det är på
industrien och dess utnyttjande av landets
naturtillgångar allas vårt kommande välstånd beror. Punkt.
Adjö.
Ja, I. W. Gordon hade talat. Vävare, spinnare,
spolare, magra, bleka, tandlösa som gubbar fast blott
tjugu, trettio, fyrtio år, arbeterskor, lungsiktiga,
urgröpta, såriga om läpparna, krokiga som strandfuror,
och barn, skaror av barn, tio, tolv, fjorton, sexton år,
tunna, trasiga, hålögda, med maskstungna tänder,
skorviga huvuden, kroppar vanställda av engelska
sjukan, hostande, hostande utan uppehåll, ty lungorna
arbetade som blåsbälgar för att bli av med det
frätande dammet — alla dessa arbetare hade hört sin
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
