Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 2. Spinnpojkarnas strejk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
herres ord, alla hade valt, och ingen enda hade valt
svälten framför träldomen.
— Ja, han har välan rätt, han, Gordon, dä skulle
bli ännu sämre mä fackförening, tutade vävar Lund
som en mistlur, och ändå hade Lund haft vissa
sympatier för en förening.
— Ja, se dä blir ju svältlön mäsamma, pep Falk
som en halt strandskata och tänkte på sina många
ungar och sina minskade utsikter på giftasmarknan.
Ty väl hade Falk livligare än förr i tankarna att fria
och gifta om sig, men för varje år som gick, blev det
allt svårare att välja. Det var så många, han nu ville
ha, och ingen ville han rata.
Men inne i vävarsjälen, längst in i en mörk och
osynlig vrå, satt en liten upprorisk djävul, en rebell,
som ingen Gordon, inget hot, ingen än så fruktansvärd
makt i världen kunde ta död på, ett sådant där
monstrum mellan Gud och Satan, som sjöng om frihet och
lycka, som hånade och svor, som fräste, spottade och
bad, bad till himlar och helveten om styrka och kraft
till ett slag för ett bättre, ett människovärdigare liv.
Men till ett öppet utbrott kom missnöjet icke. Tiden
gick och på Gordons fabriker gick allt sin gilla gång.
Ingen fackförening stack upp sitt huvud. Till slut blev
det till en tro, en legend, av visshet, att i Gordons
fabriker skulle arbetarrörelsen aldrig vinna fotfäste.
Då kom en dag en knall.
Säg, ha ni en het julidag betraktat sommarhimlen?
Det blå himlaloftet är som det blåmålade taket i ett
brudgemak i gamla Örken, som färgen hos
genomskinliga blå akvilejor i bondmorans örtasängar eller som
färgen hos de blå trollsländevingarna i Kleven, med
andra blå akvilejor och andra blå vingar där bakom i
en oöverskådlig följd, som om blå tronhimlar voro
resta genom hela oändligheten. Endast ett och annat
nytvättat, raggigt moln seglar sakta fram under det
stora taket som en nybykt söndagssärk eller
bröllops-skjorta på en bondvind. Ingen vind rör ett ängens strå.
Vetefältets ax stå karska som Hallands bataljons
knektar och korpraler under givakt på Skedala hed.
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
