Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 2. Spinnpojkarnas strejk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rågen böjer stilla sina huvuden, som gummorna och
gubbarna i Örkenbygdens kyrkor då prästen läser
syndabekännelsen. I ärtsängarna vaggar inte en reva. Allt
är stilla. Till och med Tordans käft rör sig icke, ja,
själva Tambulons fantasi tar sig en tupplur. Alla segel
hänga slappa, havet andas knappast och den
nittioårige Augustus Bartolomeus Caesar David Eriksson
orkar i sin säng icke ens viska fram sina
förbannelser över den onda tiden eller utmåla de straffdomar
som Gud, den rättfärdige, har i beredskap för denna
syndiga värld och denna sjufalt syndiga stad. Ja, till
och med solen tycks ha stannat i sitt lopp och kastar
från oavvänt samma plats på firmamentet sina
knippen av strålar, gula som ockran i den halländska
jorden.
Och så innan man vet ordet är himmelen svart.
Molnbank tornar sig över molnbank. De vita
raggtot-tarna, som seglade fram på det blå, ha blivit massor
av smutsig fönstervadd, förmörkande solen. Molnen
skocka sig oavbrutet, det järngrå blir svart. Det svarta
blir svartare än svart, blir som synden i den
schartauanska prästens predikan, blir som själen i Satans
bröst på altartavlan i Vrå kyrka. Solen liksom
slocknar och dör. Havet är svart liksom himlen och välver
sig som i vånda. Måsarnas vita vingar slå mot hav
och himmel som blixtrande svärd. En vind, som icke
är en vind utan ett skri av ångest och förfäran, går
över ängens strå, genom revorna, genom vetefältet,
där Hallands knektar darra som asplöv, genom
rågfälten, där kyrkgummorna vagga sina huvuden.
Tam-bulon far upp ur sin dåsighets sömn, och hans ögon
se helvetets portar öppnas, och över den svavelgula
oceanen far den flygande holländarn, bemannad med
benrangel efter tusen drunknade sjömän. Tordans
käftar slå skallrande samman, Caesar Augustus ryter i
sängen, fast rytandet blott hörs som en grodas
kväkande eller en loppas skrik: Se upp för nu kommer
Herrans syndaflod!
Och så kommer åskskrällen som Vår herres slag i
bordet med ordförandeklubban. Själva I. W Gordons
197
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
