Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 3. Gordons sammansvärjning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sju fartyg och tre salta likkistor, såsom polis
Fagerflod karakteriserade hans på havet flytande rikedom.
Han såg något härjad ut, ty utan sorger och
bedrövelser hade icke heller hans år på sistone förflutit.
Hade icke hans son William gått och styrt till det med
gumman Sunnanväders Adelaide, hon som arbetade
på hattfabriken, så att hon fått en unge. Och det hade
väl gått an. Naturn ä ju sådan å Vår herre kan inte
hinna va med överallt, tyckte han. Men värre var, att
sonen nekat till faderskapet och det även inför rätta,
dit den ursinniga änkan Sunnanväder tvingat sin
dotter att dra honom. Men ännu värre var det, att lotsen
Havenberg och Rånocken klått William så syndigt
sedan, att han nästan blivit som en smula velig och
folkskygg. Och det allra värsta. Adelaide hade blivit frälst,
blivit frälsningssoldat, en av de förryckta, som slutit
sig till den galne »genaral» Booths armé, vilken just
med pukor, cymbaler, trummor, eld och blod ryckte
in i landet, som om det icke varit nog med
godtemp-larna, socialisterna och utilisterna, utan ovanpå alla
dessas världsliga galenskaper skulle komma en
galenskap, som talade till och med i Guds namn. Och nu
gick flickan omkring och tackade Gud för allt, som
skett henne, bad honom förlåta Rike Nilsson och hans
son, talade väl om dem och tiggde Jesus om deras
frälsning.
— Ja, ja, sa Blomén till sig själv, det är inte så
lätt att vara Rike Nilsson som folk tror, inte ens rikt
folk lämnar Vår herre i fred för sin frälsning.
Men här tala vi om den stackars Blomén, denne lille
pipare och rimsmidare och vishetssökare och vad han
ser och tänker, när det var fråga om fältherren själv,
I. W. Gordon, vad han ser och tänker, då hans blick
överfar församlingen och hans statsmannanäsa
vädrar efter rävens spår. Men varken hans öga eller näsa
spårar något av Björkestam. Gordon känner en viss
lättnad. Han bugade sig leende för garvardrottningen,
nickar till höger och vänster, skiner upp. Vem ser
han? Ack, köpman Brand, han som jämte Ardrup,
Pauli, Tellman och Jackson ända till i går var känd
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
