Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 3. Gordons sammansvärjning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
got vågade historiska jämförelser. Gordon tog en
överblick över församlingen, såsom ville han lik en annan
Gustaf Vasa på Västerås riksdag mönstra sina
trupper före slaget.
Där tronade, enda kjoltyg — men vilket kjoltyg —
bland idel män, fru fabrikör Augustusson, magnifik,
självmedveten, med en hel blomsterrabatt på huvudet
under de väldiga lösflätorna, en tjock guldkedja om
halsen och med bröst så höga och svällande, att på
dem kunde man — som Ardrup brukade säga — köra
med stutar och höstavagn och ändå ha fri väg för en
mötande gubbe. Och vid hennes sida gemålen
kyrk-rådet, skrumpen, hopsjunken och utsugen, alldeles,
som en operett-Menelaus. Tänkom oss nu i stället, att
prosten aldrig kommit på den luminösa idén att gifta
hop dessa båda, som knappast sett varandra före den
oförmodade lysningen, så hade världens gång blivit
en annan, som hon, garvardrottningen, själv brukade
säga om mindre viktiga tilldragelser än så. Då hade
hon suttit som en stackars mager, trådsliten
guvernant i någon avkrok av landet, suktande, oförstådd
och förtvivlad, medan staden möjligen haft ett fetare
kyrkråd men alldeles visst en fattigare garvare mer
och Gordons församling en trivialare prägel.
Nej, se där smilade den trinde båltalaren,
viraexper-ten och advokathataren Simon Skack, numera
änkeman och kakelugnsfabrikör, en något åldrad Adonis,
sökande en maka honom och kakelugnarna värdig i
skönhet och rang. Vilket Niagara av förakt —- så
tolkade Blomén hans blickar — låg det icke i de
ögonkast han då och då gav den arme Menelaus, och vilken
ocean av beundran i dem, han slösade på drottningen!
Medan hans falska hjärta höll på att sprängas av
önskningar och förhoppningar, att hennes blekhyade
garvare måtte snarligen dö, dröpo hans läppar av
smickrets honung och darrade tungan av åtrå, när han
talade till henne, den enda.
Vem strök sig där om den vita skäggkransen, om
icke skeppar Nilsson, Rike Nilsson kallad, ägare av
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
