Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 5. Tambulon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femte kapitlet
TAMBULON
Nu hade Tambulon, den glade och vilde sjömannen,
fiskarstans okrönte konung, varit borta i flera år och
ingen, icke ens hans gamla mor, hade hört av honom.
Allt oftare började man tala i imperfektum om
Tambulon. »På den tiden då Tambulon levde», »det var
på Tambulons tid», »kommer ni ihåg Tambulon» —
så hette det i fiskarstugorna, på skeppen och
sjö-manskrogarna. Endast hans mor höll i med att tala
i presens, ty ett modershjärta upphör aldrig att
hoppas. Det är som eternellen, som blomstrar ännu efter
döden, det är som himmelens Sirius, som lyser i
tusende år, om den ock slocknade. Ingen visste med
säkerhet, att Tambulon dött eller var han fått sin
våta grav. Så prosten hade icke kunnat ringa över
honom. En dag kom emellertid ett brev till Sil verkron
från en sjöman i Marseille, och i det brevet stod bland
annat, att Tambulon för tre år sedan drunknat i
Schanghai. Silverkron gick till gumman, och sedan
hon fällt en tår och läst Fader vår, bad hon honom
gå med brevet till prosten, på det att det måtte bli
själaringning efter sonen, så att hon skulle råka
honom i den eviga saligheten. Prosten läste brevet och
strök Tambulon ur kyrkboken och de levandes tal
och gav kyrkvaktar Månsson, Torn-Olle kallad,
order att ringa över hans själ.
— Han var allt en stor syndare, Tambulon, dä
nöttar nock inte så värst, tyckte kyrkvaktarn.
— Alltid stämmer det Vår herre något mildare,
menade prosten, och ringaren gick till sitt värv.
241
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
