Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 5. Tambulon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rup, att han genast kallar samman
hantverksföreningen, rösträttsföreningen å den liberala klubben.
Hos Falkens stodo majorerna Lode och Utter för
att prova sina vinterrockar, som de alltid beställde i
god tid, innan de engelska tygerna tagit slut.
— Käre bror, nu har det ringt i snart tre kvart.
Landshövdingen har varit klen hela veckan, det måtte
väl aldrig ha hänt något? sporde Lode.
— Det ser nästan så ut, det kan inte gärna vara
någon annan. Ja, se han har inte varit militär utan
jurist. Den karriären slutar aldrig väl. Unga karlen,
sexti år bara. Hade han varit officer, hade han blivit
åtti. Min far, generalen, blev landshövding vid sjutti
och levde till nitti.
— Nu borde kära bror ha goda apparenser:
militär, kamrat med kungen vid Karlberg, gift med en
Björnstierna, ridkarl för tusan, bror är ju som född
till landshövding.
— Min far generalen sa alltid: en vän vid hovet
är bättre än en slant i pungen. Men sen gamle
hovmarskalken dog, har jag ingen riktigt god vän
däruppe, och majestätet i all ära, men han har som alla
Bernadotter ett kort minne.
När ringningen varat en timma, var man på det
klara med, att kungen själv eller åtminstone
drottningen måtte ha dött, och borgmästarn kom i
sorgparad till prosten. Men prosten sov middag, då
borgmästarn kom, och han visste inte, att någon annan
än den stackars Tambulon var död.
Då en timma och tolv minuter gått, slutade
Tambulon ringa, öppnade golvluckan i tornet och steg ner.
I kyrkporten mötte han prosten och borgmästarn,
som starrbligade på honom. Han lyfte artigt på
mössan och gick. Borgmästarn och prosten tittade på
varann.
— Den skojarn Tambulon! sa prosten, men han
kunde inte låta bli att dra på mun. Ty präster ha
oftast humor.
— Och jag, som trodde att Majestätet avsomnat,
svarade borgmästarn och såg både snopen, besviken
245
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
