Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 5. Tambulon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
å till mor min å pågarna å gräbborna. För se dä vill
jag si, djömavi som fransosen säger, att ett lann som
Hallann dä finns inte i hela Guds värld, en må segla
den runt sju gånger.»
Nu reste sig Funken och ögonen lyste. Han slog
tapto med de knotiga fingrarna på positivet och sjöng
»En sjömans farväl vid avseglingen».
»Min fosterbygd du är mig kär, du hör mitt hjärta till
varthän min långa vandring bär, för dig jag leva vill.
Till andra land jag ilar ut på havets falska stig,
men längtar åter dock till slut att vila få hos dig.
Ty vad jag äger du mig gav, du gav mig sorg och lust,
du giver mig väl ock en grav uppå din kära kust.
Bland mist och moln jag sjunka ser din dunkelgröna
strand.
Nu går den sista skymten ner — nu syns ej något
land.
Farväl mitt hem! Med böljan blå min hälsning än en
gång:
hon skall i kväll till stranden gå och sjunga dig min
sång.
Farväl du lugna dal, där nu min hulda moder går
och saknar mig i tystnad sal och offrar mig en tår.
Farväl I stränder, vänner I, som menat mig så väl!
Vill himlen, åter mötas vi. Om ej: farväl! farväl!»
Sången brusade genom de små rummen. När den
tystnat, stod gubben Tordenmast i skjortan i
vindsdörren, gubbrackarn hade inte kunnat hålla sig i
sängen längre, när han hörde »Sjömannens farväl».
Han fick en långsup av Tambulon och kravlade sig
med käringens hjälp åter upp för trappan, kvidande
av värk och namnlösa smärtor.
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
