Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 6. Vävar-Elsa och björnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjätte kapitlet
VÄVAR-ELSA OCH BJÖRNEN
Hos Kleins i vävarhusen hängde vita lakan för
fönstren. Den yngsta pojken hade dött. Förra året
hade en flicka dött. Barnsjukdomarna hade lätt att
bryta ned de svaga och illa närda vävarbarnen. Av
Kleins nio barn voro nu med den siste fem döda och
fyra i livet.
Klein påstod, att sjuåringen fått smittan —
schar-lakansfeber — därför att han suttit och gnagt på ben,
som barnen tagit ur en tunna vid »Epedemin». Klein
vart ursinnig på »Epedemin» över att de ställde ut
sina avskrädestunnor, så att barnen kommo åt dem.
Han visste icke, att de hungriga ungarna gjort sig
små råtthål i planket, genom vilka de kröpo in för
att kunna rota i matresterna. Han tycktes få nya
krafter genom sorgen och grämelsen över sonens död. Han
besökte en hel del grannar och beklagade sig, han
orkade till och med till bagar Matsson, där han
beställde begravningstårta, fastän han icke hade ett rött
öre att betala med. Men han hade hört talas om, att
logen skulle samla in pengar till honom och hoppades
på framtiden. Han tyckte också, att han kände sig
raskare, och då Suhran en dag sporde, hur det stod
till, svarade han:
— Hade inte pågen dött, så hade jag varit fresk nu
å i arbete.
Lungsjuka bli alltid optimister, och ju närmare
döden de äro, desto vissare äro de om att bli friska.
Fortplantningsdriften hos dem växer också våldsamt,
som om naturen ville skynda sig att strö ut nya liv,
261
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
