Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 6. Vävar-Elsa och björnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
innan döden hunnit strypa det gamla. Nog gällde den
tesen för Kleins del, ty på begravningskvällen, sedan
de gått i säng, började Klein vänslas med hustrun.
Hon låtsades först sova, men när hon icke fick vara
i fred, skrek hon åt honom:
—-Nu tycker ja, vi ha matat döden nock, nu ä dä
slut.
Mannen blev snopen, arg och ledsen. Han kände
det, som om han nu fått dödsstöten.
Ur Sofia Amalia hade livet piskat ut all
kärleks-lust. Att gå och bära tegel och murbruk tolv timmar
om dagen, att ofta förgäves söka hålla uppe livet på
en rad ungar och en sjuk karl, se allt gå utför, se
molnen torna sig allt svartare, sådant hade kunnat
slå ner modet och stäcka livstron hos en ännu
starkare natur än Kleins hustru. De funnos, som menade,
att Sofia icke tog barnens död så hårt. Till det yttre
kunde det nog synas så. Hon fällde ingen tår, och hon
beklagade sig aldrig. Men gumman Suder påstod, att
den tysta sorgen är »värre te dra på än den, som fyller
en hel så mä ögonvatten».
Elsa hade icke varit hemma, när den lille brodern
dog. Hon hade just fått plats på jutefabriken i Mared,
och eftersom fabriken låg en mil från stan, hade hon
flyttat till den nya arbetsplatsen. Hon hyrde jämte
fyra andra juteflickor ett vindsrum av en förman vid
fabriken. Elsa hade kommit ner till begravningen, så
att hon varit med vid kyrkogården, då pastorn j
ordade liken efter hennes bror och två andra
proletärbarn, som även voro offer för den epidemi, som gick
över staden. Efter begravningen hade hon samma dag
gått till Mared igen.
Vävar Klein brydde sig efter Elsas flyttning icke om
logen. Han höll sig hemma, gick sällan ur soffan. Han
hade blivit sämre igen. Ibland ville han leka med den
lille, det enda av barnen som var hemma om dagarna,
men krafterna tröto genast. Anna-Lotta, näst äldsta
dottern, gick på hattfabriken och Per, äldste sonen och
nu tjugu år, söp och slarvade. Elsa och Per hade för
ett år sedan blivit ovänner, sedan Per tagits av
poli
262
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
