Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 6. Vävar-Elsa och björnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
in. Nu hörde han också vännens röst därinne. Han
utförde sina nya tricks och härmade under publikens
jublande bifall alla de djur, som Noak förde in i arken.
Han bräkte som ett får, skällde som en hund, råniade
som en oxe, gol som en tupp och till slut skriade han
som en åsna, tog sig själv vid örat och ledde sig in i
arken. Vävaren skrattade. Så gick det alldeles runt
för honom. Han trodde, att han var clownen, som
skulle in och ta emot åskorna av bifall och skratt.
Han vacklade in men snubblade över lindansarnätet i
ryttargången, föll och reste sig icke mer. Ett par
stallknektar föste honom undan i en spilta. De kände igen
honom och trodde, att han var full. Men hans vän
clownen märkte, att han blödde ur munnen, torkade
honom och sprang sedan in för att gnägga och gala.
Och efter föreställningens slut fick han vävaren upp
på en kärra och drog honom hem.
Nästa dag dog vävar Klein, och på söndagen som
kom stoppades han utan större ceremonier i jorden.
Några grannar, verkmästare Stuart, Madigans clown,
hustrun och barnen följde hans svartmålade
furukista till det sista vilorummet i vävarhörnet på
kyrkogården.
Två dar efteråt råkade Per i polisens klor. Han
hade med ett par jämnåriga stulit brännvin hos en
skeppare, och de fingo några månader på Gula
Briggen.
Modern hade nu blott Anna-Lotta och den lille
pojken kvar hemma. Hon hade, Kleins änka, härdat ut
fattigdom, sjukdom, mannens superi och död och
Elsas avsked från Slottskvarnen. Men sonen Pers
skam och den vanära, han drog över henne och
syskonen, hade så när dräpt henne. Hon gick inte till sitt
arbete på en hel vecka, hon tänkte gå i sjön och hade
väl gjort det, om icke den lille varit. Några religiösa
betänkligheter mot att ta sitt liv hade hon icke.
Religionen, som hon hållit fast vid av tradition och
sedvänja men som aldrig varit en levande verklighet,
hade till slut värkt bort. Ingen lyftande tanke, inget
strålande mål här i livet hade hon heller. Hon vän-
9* — Staden vid havet
265
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
