Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 6. Vävar-Elsa och björnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tade ingen hjälp ovanifrån, icke heller utifrån och
invärtes kände hon blott en enda stor tomhet. Livet
var en sådan meningslöshet. Hon grubblade mycket
över detta liv, som hon icke begärt, som blott var en
börda, en rad av olyckor och missräkningar. Hon
tänkte ofta på vad en stollig gubbe som hette
Knappkungen, som nu var död för länge sen, en tiggare,
brukade säga: »Den som ligger han ligger å ä en bra
bro, å människans öde ä sju sorger å åtta bedrövelser,
jagu, å dä ä inte möcke värt, knappt en fjärt».
Till slut blev henne allt likgiltigt, utom att den lille
pågen hade något att äta. Tungsinnet lade sitt svarta
dok över henne. Anna-Lotta sökte muntra upp henne,
men förgäves. Till slut växlade hon icke heller ett ord
med sina döttrar, icke ens med Elsa, när denna kom
på ett besök då och då från Mared. Elsa hade för
övrigt märkt, att modern hade varit henne avog,
alltsedan hon blev avskedad från Slottskvarnen och
började sällskapa med Niklas. En dag sade modern till
Anna-Lotta, att det vore bäst, att hon flyttade upp
till mormodern, gamla Krogen på Kärleken, ty »här
hos mej går du å blir tungsam å konstig». Anna-Lotta
flyttade också till mormodern.
Elsa hade tagit faderns död djupare än som kom
till synes. Hon höll trots alla hans fel av honom. På
bottnen av hans natur låg något gott, en längtan efter
ett rikare liv. Han ägde ännu i förfallet en hjärtats
generositet och en värld av drömmar, fastän viljan
var för svag, kroppen för bräcklig och horisonten icke
sträckte sig vidare än cirkusmanégen. Hon var fast
övertygad om, att han under andra
samhällsförhållanden skulle blivit en annan människa, hon såg i hans
olycka en bild av proletariatets olycka och hårda öde,
och hon hatade blott djupare det samhälle, som
brutit ned hennes far, var på väg att krossa hennes mor
och som dagligen mördade tusen andra proletärer över
hela den vida världen. Olyckorna över hennes hem
stålsatte hennes vilja till kamp för sin klass’ frigörelse,
gjorde henne än mer glödande i tron på socialismen
och den stora stundande segern för proletariatet.
Bitt
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
