Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 6. Vävar-Elsa och björnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ha fästman. Niklas skulle hon ha, måste hon ha. Men
nu hade sommarn gått, och björnen hade hon icke
fångat. Hon fick väl bli en gammal mö, fast det var
en stor skam, nästan större skam än att få ett barn
utan far. Det tyckte nog de flesta i vävarhusen, om
ock icke alla sa det, ty då skulle de ju inte få spotta
efter dem, som fick en unge, sen fadern rest eller gett
sig på sjön.
En trast flöjtade. Skymningen föll tätare. Hon mötte
par efter par. Hon nickade, hon kände de flesta.
Endast några, som kommo från stan, kände hon icke
igen. Hon såg, hur de knuffade varandra med
höfterna, lekte med varandras händer, skrattade mot
varandra. Hon hörde Suders yngsta tös säga halvhögt till
sin vän, just som de mötte henne: »Tänk att ingen
vill ha Vävar-Elsa, hon går aldrig åt!» Blodet sköt
upp i ansiktet på Elsa. Jaså, visan går redan! Inte att
undra på. Hon var den enda, som gick ensam. Skulle
det bli så hela livet? Ja, ropade hon trotsigt och
upproriskt till sig själv. Ja, ensam! Hon hade viktigare
ting att tänka på än kärlekshistorier. Vad betydde
egentligen Niklas Pårten, den store dumme tröge
björnen, för henne, som skulle erövra en hel värld. Hon
hade ju ett heligt krig att föra, ett helt folk,
vävarfolket, fattigfolket, att befria. Vad bråkar du för, ditt
troll! sade hon åt sitt hjärta, som knorrade. Du är
en fördömd rebell! Kärlek, vad är det för strunt!
Hade inte Suhran rätt kanske, som brukade säga, att
den som gifter sig av kärlek har lustiga nätter och
tunga dagar. Hon skulle kanske för en karl glömma
bort sin stora sak, att slåss för den dag och natt.
Gifte hon sig, blev hon kanske en fånge.
— Ja, du håller dig i skinnet, Elsa, och det gör
du rätt i, sa hon högt till sig själv. Hon började sjunga
för att komma på andra tankar och stämde upp:
»Stå upp du mödans son,
som lyckan rövats från!
Din mänskorätt man stal,
då man med fagert tal
272
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
