Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 6. Vävar-Elsa och björnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trångt, tungt och mörkt, där hemma är far sjuk, är
mor trött, men i skogen, i bergen, på ängen, på sjön
äro blommor och sol, fågelsång och vind, himmel med
ulliga lamm och en jord, som av inga sorger vet. Låt
hunden sörja, han har fyra fötter å ingen sko!
svarade Tras-Lottas Frida då Suhran sporde henne, om
hon icke skulle gå hem och gråta, då far hennes var
död, och inte gå på berget och lyss till fåglarna. Frida
hade en bra käft, så liten hon var, hon slog ofta
huvudet på spiken. När hon konfirmerades, fick hon att
besvara frågan: Var är Gud? Hon svarade att »hemma
ä Gud bå arg å le, men i Svinabäcken ä han munter
å gohällig».
Elsa gick och smålog för sig själv, ty hon tänkte på
Tras-Lottas tös och hennes svar till prästen. Suhran,
som fick höra allt, hade också hört om Fridas svar
och hade just varit inne hos Kleins och berättat, hur
dum tös Tras-Lotta hade. Men Elsa tyckte, att Frida
svarat bra, hon.
Elsa var på hemväg. Förhöstkvällen var varm med
nästan ljum, sydlig vind som i augusti. I den fallande
skymningen glänste träden i metalliska färger. Då och
då syntes genom grenverket som en blodröd vägg, en
purpurvåd, solrodnaden i väster. Rött skägg bådar
storm, tänkte Elsa. Hon erinrade sig vad Funken
svarat henne en dag, då hon hos Svarte Mjölnarn efter
Danjelsens föredrag sagt, att de fattiga skulle erövra
världen. Dä ä inte så lätt te stoppa soln i böxlomman,
hade han sagt. Hon tog efter solen, som för att stoppa
den i fickan. I dälderna kommo kallare fläktar, men
så kändes strax åter en förunderligt varm vind, som
om den gömt sig kvar från sommarn. Den strök så
milt över kinden som en len barnhand. Och den bar
med sig dofter icke av förgängelse och död utan av
honung och äpplen från trädgårdarna runt kring
berget. Sommarn är för fattigt folk, vintern för rikt,
tänkte hon. Hon var färdig att gråta över att
sommarn var förbi. Hon kom att tänka på, att alla hennes
jämnåriga voro gifta eller hade fästmän, men en och
annan hade ett barn utan att varken vara gift eller
271
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
