Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 8. Frälsningssoldaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett högtidligt hallelujabröllop, det första i stan. Och
nästa möte vart även gumman Sunnanväder frälst,
ty nu såg hon klart och tydligt, att arméns Gud var
starkare och rättfärdigare än prosten Gallinders och
pastor Bloms.
Det fanns nu på Söder ett helt litet
frälsningskot-teri av dessa de ivrigast troende. De höllo till i
Sun-nanvädrets stuga. Gumman Sunnanväder själv intog
hedersplatsen. Hon var den, som ledde och ordnade
för de andra, gammal, krokig och grå som en uttjänt
båtsman och Vår Herre trogen som en pudel. Där
var också gubben Blåberg, ty var skulle han vara
annorstädes än där Anna-Lisa Sunnanväder, hans
ungdoms älskade, var. Han hade utan svårigheter låtit
sig frälsas, ty han litade på Anna-Lisa. Vad hon gjorde
var rätt. Och i övrigt var han sig lik, drog samma
historier som förr, skröt med sina bedrifter till sjöss
och hade svårt att lägga bort supen och snuset,
såsom Gud och armén fordrade.
— Gud allsmäkti har aldri ment, att mänskan
skulle göra sitt ansikte te en soplår. Inte heller har
han ment, Blåberg, att vi skulle göra våra magar te
brännvinskuttingar eller näsorna te svinahoar!
förmanade gumman Sunnanväder.
— Ja, ja, ja dä kan la va, men ja tror nu inte att
Vår herre fäster sej ve småkrafs, å inte lärer han väl
se snett på en pris snus, tyckte Blåberg.
— En ska inte va lortig, när en går te Vår herre.
Blåberg! Hur skulle dä se ut i himmelriket, Blåberg,
om alla satt å tugga snus å spytta på gölvet?
— Nä, nä, dä ä väl bäst te sluta opp då.
Supen lade skeppar Blåberg först bort, värre var
det med snuset. Det gick mycket sakta och icke utan
återfall, men till slut lärde sig Blåberg tugga
lakrits-rot, och då gick det bättre. Men varje lördagskväll
gick Blåberg över till Triton och fick sig en försvarlig
mullbänk.
— Den ä så fadd dän där lakrisroten, dä ä som
kössa en kalv, tyckte Blåberg, och så behöll han
mullbänken till söndagsmorgonen.
296
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
