Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 9. Den stora striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nat på själva tillvaron, och som om den sade till sig
själv: jag ger tusan i dessa otacksamma, fördömda
hallänningar, de kan klara sig själva!
Det såg verkligen ut, som om ingen vår och ingen
sommar skulle komma detta år. Kyla, grådask och
regn. Vintern hade övergått i höst. Vår och sommar
voro förtappade, borta. Svarte Mjölnarn, som låg i
värk, tittade ideligen i almanacken, ty han längtade
till solen och sommarn, som brukade fördriva värken.
— Nu ä dä juni, å våren ä inte kommen, muttrade
han till sin hyresgäst maskinisten, Eld-och-blod
kallad. Inga gamla märken håller heller! April var som
september, maj var som oktober.
— Människan gör almanackan, men Gud vädret,
svarade maskinisten.
— Ä ja, du har förklaring te allt. Men nock ä dä
märklit i alla fall — juni månad ... knappt ett grönt
löv.
— Dä ä Guds straffdom, dä ä för syndens skull.
Människans ondska växer, å till slut går dä hål på
Guds tålamodspåse. Tänk på all synd, allt kiv å all
strid om fåfängliga ting här i världen, å inte minst
i denna stad. Nie vicker har nu strejken stått...
— Dä ä väl inte en fåfängli strid, den! Den ä välan
så rättfärdi som en strid kan va. Dom stackars fattia
hattfabriksarbeterskorna å vävarna på Mared, dä ä
skam utå Gordon å Antonson te föra en sån strid, ta
svälten te hjälp. Ungarna på Mared skriker efter en
bit brö, bara dä kommer en människa på landsvägen.
Hattfabriksarbetarna har inte haft en mjölktår på tre
vecker...
-— Ja, ja, Gud betalar inte räkningen var vicka,
men han betalar den en gång för alla, dä får nock
Gordon å Antonson också veta.
— Bara ja kunde komma på benen, sa Mjölnarn
och sökte resa sig i sängen, men det gick inte, det
bara knastrade och knirkade i leder och ben, och med
en jämrande suck föll han tillbaka i bädden.
— Gud hjälper dej nog på fötter igen, men han
väljer sin tid.
305
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
