Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 9. Den stora striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nionde kapitlet
DEN STORA STRIDEN
Ehuru det led mot sommaren var dagern gulgrå,
som en dödssjuk människas ansikte. Molnen släpade
nästan på hustaken, drevo österöver i kompakta
massor, flängdes i trasor av ilskna vindar, som likt
jakthundar beto och sleto i slarvorna. Havet visade också
tänderna. Havenberg, som en natt skulle ge sig ut till
en haverist vid Tylön, drogs i djupet, och en dag kom
bud, att den stolta skonerten Diana, Rike Nilssons
största skepp, slagits sönder mot Skottlands klippor.
Rike Nilsson blev åter en fattig skeppare, som fick
stiga ombord på slupen Karl, det sista och minsta av
hans fartyg. Slupen Karl seglade icke som Drottning
Margareta en gång i tiden på Medelhavet och Indien,
icke heller som Diana på England och Spanien. Karl
seglade blott på Danmark till Fredrikshavn med
bräder.
— Ja, ja, hostade gubben Triton, tell å mä kejsare
kunna falla.
Så småningom upphörde stormarna. Till slut orkade
varken hav eller vind röra på sig; himlen var lika
grå. Sånt kunde ingen minnas ha hänt förr denna
årsens tid. Då och då syntes väl några vita gäss dyka
upp vid vågbrytaren, fräsa till och dyka ner igen, men
någon sol sken icke på dem. Hallandsås syntes blott
som ett grått dis, som skuggan av ett jättemoln. De,
som nyss jämrat sig och svurit över stormarna,
förbannade nu vindstillan och längtade efter en stark
bris, som kunde befria solen ur fångenskapen. Kom
det en vind, blåste den utan kraft, som om den
trött
304
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
