Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 9. Den stora striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Smeden hade haft all möda att hindra sina trupper
att rycka ut i förtid. De brunno av stridslust. Det var
den första stora tvekampen i Halland mellan kapital
och arbete som förestod, och de unga ville icke vila
på hanen. Gordon skulle bringas på knä. Han var den,
som förklarat kriget mot socialismen. Han var kungen
i staden och kunde han slås, skulle andra dagtinga.
Gordon betraktades för övrigt som halvvägs slagen.
Han, den obesegrade och okuvlige, hade med dunder
och brak fallit vid riksdagsvalet. Under den ironiska
parollen »Gud och Gordon» hade Ardrup slagit
honom och ersatt honom med den liberale
borgmästaren, som förklarat sig mot Guds hånande, mot
brännvinet och tullarna, för rösträtten och arbetarfrågans
lösning. Detta nederlag var ett hårt slag för Gordon.
Men han hårdnade blott till ytterligare. Han skulle
väl visa, vem som rådde till sist.
Socialisterna höllo just rådslag kring Svarte
Mjöl-narns säng en söndagsafton i mars, då Bagarn
störtade in likblek och skrek:
— Dom har satt opp anslag i hattfabriken å på
Mared, att alla socialister ä avskedade. Vävar-Elsa,
Malin, Ola Ruggare, Knekten, Dragonen, Konrad å
nitton andra ha fått sparken.
Vinterstedt flög upp ursinnig. Vilander darrade,
men hans ögon lyste. Målarn skrek:
— Nu djäklars blod ä dä färdit!
Pelle tjöt som en mistlur:
— Hurra! Nu ä Gordon saltad.
— Stryk, stryk, stryk! ska han ha, förkunnade
Modellen, och efter varje utbrott vart Vilander allt
blekare, hans ögon alltmera feberglänsande, tills han
överväldigad av sinnesrörelse storgråtande störtade ut
i portgången.
Men Smeden och Augu sutto tysta, orörliga, över
Smedens ansikte drog en åsksky, läpparna knepos
samman. I Augus drag lågo sorg och ve. Rånockens
ögon sköto vassa pilar. Svarte Mjölnarn reste sig upp
i sängen, munnen gapade, som hade gubben ännu icke
3081
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
