Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 9. Den stora striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett sorgset drag lägrade sig över Niklas Pårtens
anlete. Elsa flög honom om halsen och kysste honom.
»Danjelsen» kom en dag, anmodad av
strejkutskottet. Han såg en smula härjad ut, tyckte Elsa, fängelse
och sjukdom hade tagit på honom. Men så han talade!
Många sutto och hade tårar i ögonen, när han ordade
om proletariatets hjältestrid. Han rosade icke enbart,
han risade och gisslade också. Hans eldsjäl brann i
hans blick. Elsa visste, att han icke var utan fel. Hon
hade hört rykten om, hur han ibland levde om bland
studenterna i Lund. En vildbasare var han, när han
släppte gäcken lös. Men hon förlät honom allt för hans
hjältemods och hans ögons skull. Just en sådan
befallande, kuvande, tändande och trotsig blick skulle
en massornas ledare ha, menade hon. Trots att
Dan-jelsen sagt: »Var beredda på nederlag, men slåss för
seger!», tvivlade ingen efter stämningen på hans sista
möte, att arbetarna skulle segra.
Nöden blev med varje dag allt större hos de
strejkande. Den grinade kall och hård som en dödskalle
in i varje hem. Insamlingarna gåvo inte längre som
förut. Många levde av att panta det lilla bohag de
ägde. Rockar, vinterkappor, schalar, skor vandrade
till pantbanken i stan. Vävar flickorna gingo barfota,
arbetarna på hattfabriken åto ett mål om dagen: sill
och potatis i salt, åto musslor, som de togo vid
stranden. Eld-och-blod vandrade vida omkring i bygderna
och tiggde mat, som han bar till de strejkande.
Sun-nanväders hade det svårt, ty Adelaide var med i
strejken, men Rånocken fick skeppsskorpor av sjömännen
och hjälpte dem över det värsta. Hos Svarte Mjölnarn
var både Konrad och Malin med i konflikten, och hela
familjen skulle leva av vad gumman förtjänade som
hjälphustru samt vad Anton, som nu var bokhållare
hos Brand och liberal liksom principalen, skickade
hem till dem. Ty Anton bodde icke hemma längre
utan i ett rum intill Brands kontor. Lundberg själv
linkade omkring på mötena, talade uppmuntrans och
tröstens ord, manade att hålla ut, pekade på den röda
fanan på väggen i möteslokalen: »Följen fanan,
rät
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
