Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 9. Den stora striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dag Gordon och Smeden till slottet för att få slut på
striden.
— Om de nedlägger fackföreningen, blir det fred,
sa Gordon.
— Dä blir icke sålt en hatt eller en myssa i detta
lann utå Gordons märke, förrän han gör opp mä
fackföreningen, sa Smeden.
Så fortsatte striden och fick namnet Hattkriget.
Arbetarna hämtade ner Branting ända från
Stockholm. Branting hade just blivit invald i riksdagen,
den förste ensamma talesmannen för det rättslösa
femte ståndet. Brantings inval hade elektriserat
massorna. För socialisterna betydde denna erövring till
hälften en revolution. Branting sitter i riksdagen! det
var en fanfar. Branting kom, talade fasta men lugna
och kloka ord. Han ställde arbetarklassens kamp i
sitt historiska sammanhang. Han sade, att de som
kämpade mot arbetarklassens frigörelse och för de
gamla privilegiernas bevarande, kämpade mot
övermäktiga krafter och lagar, kämpade en fåfäng och
hopplös kamp. Även om arbetsgivarna segrade här
och var i enstaka drabbningar, så skulle de dock till
sist bli slagna, ty ingen kunde rida spärr mot
utvecklingen eller ändra historiens gång. Branting
talade så lugnt och övertygande, att många, som förut
stått fientliga till arbetarnas strävanden, blevo
tveksamma om de hade rätt. Kanske hade arbetarna rätt
i alla fall? Ardrup räckte handen till förbund, och
den nye redaktören för den liberala Stadsposten, en
kandidat Veäll från Uppsala, verdandist och
bildstor-mare, skrev in sig i den nybildade arbetarkommunen
och förklarade det heliga kriget mot kung Kapital.
Men Gordon var och förblev orubblig.
När han förlorat en miljon lade han ner driften vid
hattfabriken, men han gav sig icke. Han var av ett
hårt virke. I årtionden stod sedan den jättelika
hattfabriken som en utrymd fästning, som ett dystert
men på sätt och vis stolt monument över en svensk
fabriksherres och svenska arbetares sega vilja och
okuvliga trots.
322
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
