Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 9. Den stora striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hon dog, men barnen de leva kvar
och lova att likna mor och far.
De ha hennes ögon dunkelblå,
men där finns något mer ändå.
Där finns något svart, som bådar gott
och skriar om hämnd för seklers brott.
Och när jag ser dem i urväxt kolt
jag drömmer om parias revolt.»
Det var fram i februari. Striden vid Mared led mot
sitt slut. Hilma Lindstedt hade vid julen ryckt in i
striden med sina trupper, de finska och ryska
arbe-terskorna. Men Feysterhng kastade ständigt nya
reserver i striden. Han tycktes ha en värld av slavar
att ta av. Galicier, slovaker, serber, Gud vet vilka
nationer han icke mobiliserade. Så värst stor skara hade
nu Vävar-Elsa icke kvar. Och några bland dem, som
voro kvar, menade, att hon i den ställning vari hon
befann sig, föga passade att leda striden.
Smeden och Augu funderade över, hur man i
Mared skulle kunna göra en hederlig fred, en hederlig
reträtt. Men Elsa ville icke veta av reträtt. Skulle hon,
som för strejkens, för segerns skull mist sin fästman,
förlorat sitt ofödda barns far, slå till reträtt? Skulle
orättfärdigheten och pengarna få triumfera?
— Te vika för övermakten ä inte å ge sej, inte å
erkänna orätten, bara ett steg tesides för å pusta ut,
menade Smeden. Och Augu sa, att den som måste
har inget val. Elsa teg. Hon ville icke ge sig. Hon var
efter skilsmässan från Niklas vild, galen att vilja
strida till det yttersta.
Hon bodde nu hos Hilma. De båda flickorna
resonerade ofta om ställningen, om striden, om
arbetarklassen och socialismen, men ännu hade Elsa aldrig
gjort en antydan om barnet hon väntade, och Hilma
hade aldrig frågat.
En dag kom bud från disponenten, att han ville
tala vid Hilma och de andra finskorna och ryskorna,
329
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
