Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Finnbyn - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Å skull di göret, så går dä illa, tilläde
Pispas-käringen.
— Skrock å dumheter! skrek Puken, som blivit
upprymd av kasken, som Sikkas bjöd på. Sju hundra
plåtar å gevärskuler! Gud fördöm mi själ å liv å
salihet, om int dä ä satans påfund. Du, Sikkas, bli
mä du, pengar te tjän, blanka kronor mä Oskar H:s
konterfes på, vetja! Skål!
— Vill int Sikkas bli mä, så har han fäll sina
grun-ner, menade Per Ols.
Ante lyddes till Puken. Var det pengar att
förtjäna? Han stötte Puk-Anders med knät som tecken
till samförstånd. Hej, Ante! skrek Puken, som begrep
tecknet. Sikkas teg, men liknade en morrande hund.
Så reste han sig, följd av de andra, som ströko sig om
munnen. Puken lade in ny mullbänk, Sikkas och Per
Ols tände sina pipor. Pispaskäringen lyfte på kjolen
och knöt in sina två sparade sockerbitar i den trasiga
särken. Dem skulle hon gömma, tills hon hade tur att
sno åt sig en nypa stadskaffe nån stans. Det hände
väl, att de under väntetiden blevo tummade så många
gånger, att de liknade ett par träkol, men sötman gick
ju inte förlorad, och det var huvudsaken. Sen det var
gjort, stack hon näven i barmen och tog fram en
krit-pipa med avslaget skaft, brun som bränt lergods. Den
var stoppad med mossa och körsbärsblad. Hon strök
eld på en fyrsticka och reste sig att gå. Hon kände
sig riktigt belåten, spottade en klar stråle i spiseln. Nu
mådde hon gott. De gingo ut på tunet, Sikkas först,
Pispas och Puken sist. Ann-Stina grymtade av
välbehag. I dörren gav henne mor Sikkas ett knyte med
bröd, fläsk och ost som lön för vad hon gjort för den
kalvsjuka kon. Hon lät höra ännu välbehagligare
grymtningar, tackade.
— Ho blir bra, dä känn jä på mej, dä kil å borr å
ruster i kroppa på mej å dä betyr, att den onde går
ur kreaturt, tackade Pispaskäringen.
— Ä kryp fäll in i dej då, smällde Puken till.
— Hå, en vet fäll, va han mä bockahorn har sin
sedvanlia stugu. Din syndia å lortuga själ ä jämt så
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
